Endast genom levd tid kan man lära sig att saker och ting verkligen kan förändras radikalt.
Skogen där jag lekte som barn är idag ett villaområde med stora hus på för små tomter. Utan ett endaste träd sparat.
Dagens Nyheters ledarsida anses inte längre mainstream av sverigefolket i stugorna, utan extrem-liberal-global-naiv. En representant för ”liberalismens mörka hjärta”, som DN-skribenten Erik Helmersson så precist skrev.
Vilket alltså tar oss direkt till SD som ju nu är, förmodligen, Sveriges största parti.
Men även om man vet detta, är det inte förutan att man känner sig som Stefan Zwieg i Världen av igår.
Man ser inte förändringen förrän den redan står där, fix och färdig. Och då, inte förr, går ens värld förlorad; från ett ögonblick till det andra.
Så vad händer nu? Vad ska en arm, stackars poet ta sig till? Böja på nacken, och lära sig fornyrdislag och traggla kenningar?
Eller go underground? Kanske leta upp en fuktig och rå källarlokal på djupaste Söder som man kan arrangera kulturell, subversiv verksamhet i?
Typ uppläsningar av Albert Bonnier-poeter? Snart lär man ju få dem för en spottstyver. Då stipendierna sinar, menar jag.
I en pålitlig tyckar-text skulle det nu ske en övergång, från det skämtsamma till det allvarsamma.
Jag skulle skriva några sanningens ord om vad som borde göras, eller några andra ord för att inge er, oss alla, hopp.
Men de orden äger jag inte. För jag ser på världen utanför och känner knappt igen nåt alls. Den är liksom inte min längre.
Plötsligt förstår jag hur det känns att vara dement i ett tidigt skede. Då man ibland vaknar upp och förstår att man är dement. Den skräcken.
Manier och poesi 