Black celebration

En gång, för inte speciellt länge sen, var det poppis att skriva att ”vi måste prata…” om typ ditten. Eller om det nu var datten.

Alltså. Man använde en inte så avancerad retorisk figur för att sätta nåt, whatever, på den pratpopulistiska pöbelväldesagendan.

Ikväll är jag både trött och lite full och vill absolut inte prata om nåt alls, och det jag ska ta upp är bokstavligen odiskutablelt anyway.

Depeche Mode. Måhända lite bortglömda just här och nu. Men kanske ett av de främsta popbanden någonsin.

Och deras album 101 är en av de i särklass starkaste liveplattor som går att uppbåda på den här sorgliga lilla planeten i vintergatans utkant.

Hur är det ens möjligt? Inte en svag låt? Hade grabbarna sålt sina själar till El Cabron?

Eller jag vet inte?

Sån tur då att vi inte måste prata om Depeche Mode.

Vi behöver bara lyssna.

Let me see you stripped down to the bone.

Xxoo, Gunnar

Kommentarer inaktiverade.