Ett hundliv

Det tar sån tid. Ibland. Att inse det man redan vet. Och sen tar det ännu längre tid att faktiskt göra nåt åt det. Bryta en dålig vana. Göra slut med en vän som gång efter annan får en att känna sig klängig och värdelös och sviken och förkrossad. Med ett hjärta som svider. Och när man gjort nåt åt det – agerat – och lallar på ganska nöjd i ullsockorna efter alla om och men och buts and maybes, efter alla sorger och bedrövelser, ja, då kan man ge sig fasicken på att det man trodde var dött och begravet kommer tillbaka som en bumerang och dunkar en i bakhuvudet så att man faller huvudstupa. Igen. För hänt tidigare, det har det defintivt gjort. Andra gången. Sjuttiofemte gången.

Så ligger man där igen.

Dum som ett fån, aldrig lär man sig. Där ligger man. Och så måste man resa sig mödosamt, igen, borsta av sig dammet igen,, le lite generat, igen, plocka upp hatten, igen – som den dåliga vanan eller vännen såklart trampat på – och fortsätta framåt. En aningens klokare? Nja. Bara kanske, för säker på den saken kan man tyvärr aldrig bli.

Ett hundliv är vad det är, mina vänner. Xoxo, Gunnar

Kommentarer inaktiverade.