På den sämsta av dagar…

… landar man in de sista orden på en BANBRYTANDE (= 😂) science-fiction bok för barn i alla åldrar.

Fattade knappt att jag skrev de sista orden för var så djävla mörk och deppig idag. Av sorten: ville slita upp bröstkorgen och tömma ett helt saltkar på hjärtat. Jaja. Ni känner till det gamla goa självhatet. Osexigt. I know.

Men texten då. Skriver i ett likgiltigt lunk som om en annan del av mig jobbar medan jag är upptagen med att lida och lyssna på Jussi Björling och Händel.

Lite som att jag behövde göra det med blicken sneglande på nåt annat för att inte störa flödet.

Som att texten var ett nervöst djur som skulle ge sig av annars.

Och pang. Där dunkar man in sista meningen. Och man vaknar upp, som ur ett rus och bara: Vad fan hände?

Sjukt.

Och nu då?

Alltid en lika bisarr känsla.

Älskling, jag skrev klart ett råmanus!

Att ha råmanus.

Nåt som är färdigt men ändå inte riktigt färdigt.

Men tömt mig; det har jag banne mig gjort.

Mitt mål var min födelsedag den 29 april. En veckas försening känns Mycket Väl Godkänt.

Puss på mig & puss på er godingar!

Kommentarer inaktiverade.