Hjälten och de orimliga

Att Sara Danius lämnar Svenska Akademien är givetvis bra. För med henne försvinner den sista interna konflikten som vuxit okontrollerat i det offentliga, och äntligen kan det mödosamma arbetet med att läka förtroendet börja på riktigt.

Det vi alla har sett är en mediabild där den goda, Danius, stridit mot den onda, Engdahl. Hur den egentliga konflikten sett ut och hur Danius verkat internt vet vi utomstående absolut inget om.

Men vad vi faktiskt vet är att både Engdahl och Danius verkar lida av nån slags olycklig personlighetsstörning som vi lite slängigt skulle kunna beteckna divakomplex, och det har lett till att de satt den egna sårade stoltheten framför institutionen.

På detta finns det flera bevis rörande båda två. Engdahls elaka och oförsonliga uttalanden, Danius pladder bredvid mun i diverse intervjuer och radioprogram för att utmåla sig som den fina och goda, Danius fåniga statement på nobelmiddagen och hennes konspirerande med Nobelstiftelsen, samt nu sist hennes krav på ersättning för att lämna samt påstående att hon erbjudit sig att komma tillbaka med villkor att bli ständig sekreterare.

Inget av det jag ovan rabblat upp hjälpte direkt Svenska Akademien att resa sig, om man säger så, utan spädde bara på konflikten ytterliggare.

Nej, för dem som gillar sagor och prompt vill skriva fram en hjälte i hela den här olyckliga historien så heter han Anders Olsson.

Kommentarer inaktiverade.