Ur dagens läsning

”En morgon när jag blickade ut över Marina från terrassen föreföll mig vattnet djupare och mer skimrande, som om jag för första gången betraktade det med oförvillad blick. I samma ögonblick fick jag en nästan smärtsam känsla av att orden lösgjorde sig från fenomenen, såsom strängen brister på en alltför hårt spänd båge. Jag hade fått en skymt av denna världs irisslöja, och från den stunden ville min tunga inte längre fullgöra sin vanliga tjänst. Samtidigt kände jag mig vaken på ett alldeles nytt sätt. Likt barn, som trevar med händerna framför sig när de börjar upptäcka omvärlden, sökte jag efter ord och bilder för att beskriva den bländande glans som tingen fått. Aldrig hade jag anat att det kunde vara sä kvalfyllt att tala, och ändå längtade jag inte alls tillbaka till det okomplicerade livet. När vi tror oss om att en dag kunna flyga, föredrar vi att ta ett klumpigt språng framför att gå på banade vägar. Det förklarar väl också att jag ofta fick en känsla av svindel.”

Ur På marmorklipporna, av Ernst Jünger.

En passage som jag tror alla vi som inympat skrivandet i själva vårt vara kan känna igen sig i; du passerar en gräns då orden inte kommer lika flödande och enkelt som för, eftersom varje ord måste väljas med största omsorg, och detta påverkar också, på ett smärtsamt vis, din förmåga att konversera.

En utmärkt bok, för övrigt. Jag kan knappt förstå att jag inte läst Jünger förut.

Kommentarer inaktiverade.