Anteckning

För oss som irrar runt på denna jord med ett hål i bröstet och närmast kroniskt lider av existensiell ångest är sociala medier verkligen nåt att akta sig för; till syvende och sist fördjupar det bara känslan av utanförskap och alienation.

Skenet bedrar, kan man kanske säga, då det verkar likt en hägring av en oas i öknen för den törstande. Men det sociala som pågår i sociala medier är blott och bart en illusion av det sociala som den stackars gudsförgätne saten behöver

Jag tror att detta är en mycket rudimentär insikt. Själv har jag insett den gång på gång, möjligen så tidigt som runt sekelskiftet i nätets verkliga barndom då prototyperna till sociala medier utvecklades sig ur BSS-världen.

Rudimentär, måhända, men uppenbarligen svår att förankra hårt och evigt, åtminstone i mig. För plötsligt finner jag mig där igen, scrollandes i sidorna, i apparna, på jakt efter nåt eller någon – ett vänligt ord, ett bekräftande like, nån som vill bli min ”vän” – som kan lindra det där tillståndet. Men så med ens vaknar jag upp ur dvalan, besviken och minns: det slutar alltid såhär. Du måste sluta. Skärmarna och de virtuella världarna är, i brist på bättre ord, en diabolisk kraft i vår tid.

Det krävs verklighet och handlingar för att rå bot på detta olyckliga tillstånd. Verkliga vänner av kött och blod som man kan ta i och se på, samtal över en kopp kaffe. Gemensamma eller egna engagemang i den fysiska världen. Plocka en blomma, smek en trädstam. Hugg ved. Simma i en spegelblank sjö i gryningen och känna hur huden är fullständigt insvept i nåt svalt men mjukt. Samt, vilket jag tror är både svårare men också viktigare än nånsin, ett fokus på det egna arbetet utan att snegla ängsligt på vad alla andra gör. Alltså, göra sin grej och bita ihop, helt enkelt.

Puss


Kommentarer inaktiverade.