Kort reflektion om de gula västarna

Ibland har man tur.

Fick både SvD och DN i brevlådan imorse och hade dessutom tid att sitta här på kontoret och läsa dem i lugn och ro med en kopp kaffe som skulle ha fått agent Cooper i Twin Peaks att börja dregla.

Av allt det jag läste var det främst en text som berörde mig, fick mig att stanna upp och tänka.

Och det var den franske författaren Édourd Louis text om de så kallade gula västarnas protester i Franrike.

Såhär skriver han bland annat:

”[…] människor som fått sin hälsa fördärvad av eländet och fattigdomen, och som just, under alla mina barndoms dagar, envist upprepade ‘vi betyder ingenting för någon, ingen talar om oss’ – därför kände jag mig personligen träffad av det borgerskapets förakt och våld som omedelbart drabbade denna rörelse.”

Édouard Louis.

Louis text fick mig att tänka på det som megastjärnan och historikern Yuval Noah Harari brukar säga, att vi mycket snart kommer att få se stora konvulsioner då vi rör oss från ett historiskt tillstånd där kapitalet mer eller mindre exploaterat arbetarklassen, men där den ändå varit behövd, till ett tillstånd där dessa stackare blir fullständigt irrelevanta på grund av automatisering och AI; ingen behöver dem mer, alls.

Faktiskt verkar vi redan befinna oss i ett förstadie; inte ens nu behövs alla, och snart behövs ännu färre.

Det är hårt, riktigt djävla hårt faktiskt, och vad kommer inte det leda till?

Vi lever i minst sagt oroliga tider, men jag är dock optimist, för allt detta sammantaget kommer, måste komma, att tvinga oss till att omvärdera och då uppvärdera den mänskliga värdigheten och humanismen.


Kommentarer inaktiverade.