Avskyn

Det som smärtar mig mest nuförtiden är när människor dömt ut mig på förhand, när de tror saker om mig och jag inte får en chans att motbevisa dem.

Så var det igår när jag bevistade ett litterärt evenemang.

Jag har aldrig varit annat än idel vänlighet mot den här personen, som jag stött på under åren i litterära sammanhang, jag tycker till och med om hen, men ändå blir jag behandlad på det sätt som jag finner allra svårast.

Hur ska jag beskriva det?

En sval, artig likgiltighet som ändå är vänlig i ord. Ett förakt som är dolt under ett par korta men vänliga hälsningsfraser, ett hat som är så utstuderat att det skulle verka konstigt om jag visade mig ledsen eller arg.

Alla dagar i veckan tar jag ett öppet förakt, för det kan jag reagera på, bemöta på något vis.

Dessutom, här handlar det om en felaktigt projicerad bild av mig mig som jag inte kan eller tillåts korrigera.

Fördomar.

Och en känslig typ som jag uppfattar ju direkt den bild av mig som personen bär på, och jag vill inget annat än att skrika: det där du tror dig se är inte jag, och jag lider svårt när jag ser den där fördomsfulla nidbilden av mig. Det gör mig så ledsen att du ser mig på det viset.

Och smärtan fördjupas av att jag förstår att det ingår i nidbilden att tro att jag inte kan uppfatta eller se detta, fast jag gör det med varje fiber i min kropp.

Det är som en ytterst förfinad variant av utfrysning; man får ett hej, ett par tre vänliga ord, till och med en kram (!) men sen – som vore jag luft.

Ett barn som agerat så kan då säga: Jag hälsade ju! Jag var ju visst snäll!

Inget går att bevisa, inga elaka ord sades, det som artigheten krävde utfördes.

Men kniven sitter kvar i mitt hjärta i dagar efteråt.

Tillägg: Jag pratar inte om dig B.B. Du var snäll som vanligt 🙂

Kommentarer inaktiverade.