Den frikopplade vagnen

Ni vet i dåliga västernfilmer där det slåss på vagnstaken allmedan ångloket rusar fram över de fria vidderna?

Och hur antingen hjälten eller skurken kopplar loss en vagn från tåget av vagnar och lok?

Tänk er sedan hur den där vagnen som kopplats loss saktar in och hur resten av tåget ångar vidare. Den stannar med ett gnissel i mitten av ingenstans.

Man brukar ju tala om att missa tåget i vad som förmodligen är en av de mest använda metaforerna i vardagen, om vi bortser från stolsrygg eller nåt sånt. Sorry, tåget har redan gått, grabben. Eller: Det här tåget har redan gått för länge sen. Och nån stackars djävel blir ju alltid kvar på perrongen.

Men perrongen? Det är väl inte så illa? Man kan sätta sig på en bänk och vänta på nästa tåg, kanske läsa en tidning eller så kan man gå in i stationshuset och värma sig, köpa en kaffe, slå sig i slang, slänga käft för att få tiden att gå.

traincar6314

Den frikopplade vagnen. En ny vardagsmetafor.

Värre då att vara på den där vagnen som saktar in i öknen, va? Eller att vara själva vagnen? Plötsligt stilla, frikopplad, avpolleterad? Komma iväg, vara på gång, men sen: bli avhängd. Vad hände? Det stannade av? Och nu är jag mol allena? I tomheten? Fri måhända, men utan möjlighet att ta sig nånstans, eftersom jag bara kan rulla längs med ett spår som jag inte ens kan ta mig av. Den ångesten, känn på den du. Knubbis.

Det borde ju vara en minst lika använd metafor; att vara den frikopplade vagnen.

Och den frikopplade vagnen, c’est moi.

Kommentarer inaktiverade.