Om poesin

Att skriva poesi handlar om att uthärda det tröstlösa i att vara klarvaken och redo att uppfatta minsta retning av sinnena på en inre plats där det nästan alltid är mörkt, tyst och tomt.

Inget går att forcera när det kommer till att skriva poesi, men det går heller inte att göra nåt annat under tiden man uthärdar än att vara just mottaglig men samtidigt avskiljd.

Det är således ett oerhört krävande tillstånd av väntan, av suspension.

Man kan vänta så ett liv, på ingenting. Eller på en fulländad metafor bland tusentals andra som man inte klarade att föra till verkligheten oförstörda. Eller så kommer ett mästerverk under loppet av ett par veckor i extas.

Poesi skrivs alltså på knä och med böjt huvud inför världsalltet.

Men tro inte att några böner hjälper.

Kommentarer inaktiverade.