Rage against the machine

Mina depressiva perioder bryts alltid på samma sätt och har gjort så hela mitt fyrtiotreåriga liv: med vrede. Ett potent kokande som slänger av sig den tunga, kvävande filten, krossar isen som tvingar mig att vegetera i det mörka kalla vattnet. Välj vilken metafor du vill: utan min aggressivitet skulle jag vara förlorad för alltid i ”the waste land”.

Men detta är ett mycket problematiskt ämne att diskutera i samtiden, då vrede och aggression endast är något fult, ja, något mycket, mycket fult. Män – bestar – som slår, våldtar, skövlar, greppar könsdelar och hänger fram kuken. Hatet, aggressionen, våldet – allt skulle vara bättre om vi bara slapp det, rensade ut det, gjorde oss fria från det, tycks konklusionen vara.

DN Kulturs mest passivt-aggressiva skribent, som alltid hackar, sablar ner, och väljer ämnen som uppenbarligen gör henne förbannad skriver passande nog en spretig krönika som delvis verkar handla om hennes rädsla för (manlig) agressivitet även när den riktas mot ett ting, för där visas en ”potential” till ett större våld riktat mot kvinnor. Våld mot kvinnor är givetvis förkastligt, men att härleda det från ilska mot ting är problematiskt; det blir ett förespråkande för att vreden i sig alltid är en ful, ond och farlig känsla. Och som läsare kan jag ju inte annat än att bli förvånad och undra om hon inte kan se att hela hennes skrivargärning verkar eldas under av en helig vrede mot orättvisor och fördomar? Hon ifrågasätter tanken på en ”skapande ilska” fast hon själv är ett levande exempel på att den finns.

Ibland strålar musik, känslor och tankar ihop och bildar en fokalpunkt som lyser starkare än alla andra proto-tankekomplex som bubblar upp från det omedvetna och vill ha medvetandets uppmärksamhet.

Under flera månader har jag sakta men säkert lämnat den samtida populärmusiken – elektronisk, vemodig, skör och kvidande – utan att förstå varför. Istället har jag sökt mig tillbaka till Nirvana och annan ilsknare musik jag lyssnade på i min ungdom. Och det hänger såklart ihop: Jag har sökt mig till musiken som har den där heliga vreden och släpper lös den, inte håller den instängd, jag har tankat och närt min egen vrede som till slut hjälpt mig att slå mig fri från paralyserande och livlöst tillstånd.

Bono, den gamla gubbrockaren, uttryckte sig misogynt och klumpigt när han för några månader sen sa såhär i en intervju med Rolling Stone magazine:

”I think music has gotten very girly. And there are some good things about that, but hip-hop is the only place for young male anger at the moment – and that’s not good.”

Om vi suddar bort kön/genusaspekten – både unga kvinnor och män behöver en plats för sin vrede – i det han säger så tror jag faktiskt att han har rätt: väldigt lite samtida populärmusik har drivits fram av en ”skapande ilska” och det är ett problem.

Den förtryckta slaven kommer inte göra uppror innan ilskan har blossat upp, när vreden över orättvisan stegrats förbi rädslan för repression och hotet mot det egna livet. Vreden kan ge oss mod att agera mot något vi anser fel men som skrämmer oss.

Och det är först här någonstans, när revolten blir verklig, som faran och risken visar sig, det är nu vreden kan ta över och leda till massakrer och blodshämnd. Vreden är – också – mycket farlig, vilket jag själv som brottsoffer vet mycket väl eftersom den var nära att ta mitt liv då jag var arton år. Men svaret är inte att utrota vreden ur våra kroppar, utan att lära oss att hantera den och hålla den rimlig när den vill agera i verkligheten.

Min yngsta son har ett sjuhelvetes humör och när jag och min fru ser hans lilla kropp skaka av vrede tycker vi först och främst synd om honom, eftersom vi vet att det är oerhört hemskt för honom att uppleva en så stark kraft härja fritt utan att han kan kontrollera den. Så vi blir aldrig arga på honom utan tröstar honom och försöker succesivt få honom att kanalisera ilskan i ord och inte i destruktiv handling. För det är detta det handlar om, att lära sig finna adekvata och rimliga utlopp för sin vrede, inte att utplåna den, vilket givetvis är omöjligt eftersom den är kodad i oss från födseln.

Om vreden endast blir något fult, ont och skamfullt och vi inte lär oss att möta den och hantera den, ja, det är då det blir farligt på riktigt och i värsta fall är det dit vi är på väg.

 

Kommentarer inaktiverade.