Lite navelskådning: Om mina vedermödor

Alla talar men ingen lyssnar. Ja, jag är en lika god kålsupare. Men när infinner sig då insikten att det är lika bra att vara tyst om ingen lyssnar? Varför envisas?

När jag hade skrivit min första roman, Fast, hade jag en gruvlig ångest. Vad som trasslade ihop sig med vad i det nystanet är svårt att reda ut även nu, fem år senare. Å ena sidan skämdes jag över innehållet, mörkret, som ju hur jag än vred på det var sprungit ur mig. Eller? Och vad skulle folk tro? Vänner och bekanta? Om mig? Skulle de avsky mig? Men var det jag? Nej. Fast, jo, tänkte jag i mina värsta stunder. Kanske var det lika bra att inget förlag ville ge ut den? Men å andra sidan, betydde det att jag var värdelös? Inget att ha? Var boken egentligen inte fullständigt usel? Återigen sa jag mig, du är inte din bok. Men… tja, ni förstår. När boken refuserades av alla stora och mellanstora och de flesta små förlag gjorde det obeskrivligt ont, det kändes som om saker i mig revs itu.  Men när boken gavs ut kunde jag inte vara glad eller lycklig, lika lite som jag var glad eller lycklig den gången för länge sen jag tog studenten. Då hade jag tänkt: ”Vad fan skrattar ni åt er idioter, fattar ni inte att livet inte börjar nu utan slutar?” Men jag var deprimerad då, hade blivit illa knivhuggen ett par månader innan. Alltså var jag förmodligen deprimerad även när min första roman kom ut, för det kändes likadant; att ge ut den gjorde mig deprimerad. Kanske hade jag drömt om någon slags förlösning: äntligen… men så blev det inte. Det blev en tomhet. Den sortens tomhet, som om den är värre, gör att folk gör riktiga dumheter. Nå, så illa var det inte för mig. Men ändå. Kul var det inte.

Varför berättar jag det här? Jag vet inte. Jo, nu kom jag ihåg: jag ville jämföra den känslan med känslan nu, då jag skrivit min tredje bok, även det en roman som ingen vill ge ut. För det är helt annorlunda nu. Om roman nummer ett kan jag tycka att den är bra i passager men mestadels dålig till medelmåttig. Och jag vet, jag vågar erkänna för mig själv, att jag redan då jag skrev den hade en aning om det. Men om den nya boken, Orädd, vet jag att den är riktigt bra, och jag kan stå för den. Den är till och med såpass bra att inte ens refuseringarna gör ont för jag vet att förlagen som tackar nej gör ett felslut. Så den här gången känner jag en stor frustration istället för att vara deprimerad: Jag vill att folk ska läsa den för jag vet att jag har något mycket viktigt att säga. Det vore verkligen irriterande om den inte ges ut. Tyvärr är det nästintill helt kört. All heder åt det senaste förlaget som refuserade, de var professionella och ovanligt snabba. De skrev att de läste med stort intresse men att den dessvärre inte passade i deras utgivning. Flera förlag har skrivit att det är en mycket välskriven bok, att det inte är något fel på prosan, snarare tvärtom. Men nåt fel är det. Ett tag trodde jag återigen att det handlade om att det är något fel på mig som jag inte kan se – det där självhatet, vet ni, gör man sig inte av med i brådrasket. Men jag börjar mer och mer tro att de flesta förlagen är djävla fegisar och inte vågar ge ut en bok som inte klart tar ställning för det de tycker den borde – för den tar inte ställning till något alls – utan lämnar sådana självklarheter till läsaren. Ja, jag är ganska säker på att den provocerar och jag önskar att det fanns ett förlag någonstans som kunde förstå att det är en bra sak.

Kommentarer inaktiverade.