Den rätta vägen

Du har följt den rätta vägen. Och den var lång, snårig och fylld av hårt, mycket hårt, arbete. Sedan fjorton års ålder har du betygsatts i flera ämnen två gånger om året. I slutet av dina universitetsstudier gjorde du vad som krävdes för att ta en examen. Sen väntade fler bedömningar som gjordes av alla de bolag och rekryteringskonsulter du behövde träffa då du sökte en anställning. Du hade duktigt fört bok över alla dina framgångar och trots att det kunde kännas motigt, nästan tröstlöst, att gång på gång bli bortvald för att en annan kandidat haft bättre meriter än du så var du ändå en brinnande förkämpe för meritokratin som koncept; vad annat kunde du vara då frånvaron av den skulle omvandla tjugo års slit för att vara ”bäst lämpad” till en livslögn? Du bet ihop och satsade på att stärka ditt CV. Men ju mer du lärde dig om näringslivet desto mer gnagde en irriterande aning om att det hela inte stod rätt till. Visst, du hade ju alltid vetat att det fanns vissa… undantag. Nån Bonnier som var högsta chef på ett Bonnierbolag, en Stenbeck som tog över efter pappa. Men annars sas det ju alltid av företagsledarna att det krävdes rätt kompetens, även i toppen, och du hade ju själv sett vissa som klättrat, om inte till toppen så ganska högt upp. Åren gick och det där undantagen växte plötsligt till normalfall. Och till slut, efter fem, tio eller kanske i värsta fall tio år insåg du att det du alltid misstänkt men inte velat tro faktiskt var sant. Bolagen krävde rätt kompetens och meriter, karriär handlade om konkurrens och att vara ”bäst lämpad”. Men när det kom till den yttersta styrningen och ägandet handlade det om succesion som i vilken feodalstat som helst i historien; det gick i arv till barn och familj, oavsett om dessa var ”bäst lämpade” eller ej. Meritokratin, den var till för alla andra.

(Personligen har jag sedan nästan ett decennium varit min egen arbetsgivare och jag kommer aldrig någonsin igen ta en anställning.)

 

 

 

Annonser

Kommentarer inaktiverade.