Svassandet kring Svenska Akademien

Förstod inte förrän idag, i och med Kulturprofilen och #metoo, hur stor makt  Svenska Akademien faktiskt har inom svensk litteratur.

Etablerade författare – som jag beundrat – förringar, försvarar och slår tillbaka mot ex DNs bevakning* och kallar den sensationslysten och besatt av detaljer och inte en högre ordningens analys av maktstrukturer.

Invändingen mot det måste rimligen bli att för att göra strukturanalyser krävs just synliggjorda strukturer och strukturer synliggörs av just detaljer, det på individnivå sagda/gjorda, dvs. det existerar inte ett antingen/eller förhållande mellan rapportering av det sagda/gjorda på individnivå och analys av maktstrukturer, utan ett både/och.

Detta vill alltså vissa litterära storheter plötsligt inte förstå.

Och lika plötsligt blev det smärtsamt tydligt vem som är husse och kommer med de stora saftiga köttbenen. Och en sån husse biter man inte i strupen, inte ens om man är en fin författare utgiven av det finaste förlaget.

Nej fy för den lede, det svassande inför Svenska Akademien som jag sett prov på idag fyller mig med avsmak och jag är så oändligt glad över att tjäna mina pengar långt bortanför litteraturbranschen, som uppenbarligen är ett träsk av vänskapskorruption.

(*Anser att den i stort sett varit balanserad med undantag av en ytterst märklig artikel av en ung doktorand som förirrade sig iväg långt från ämnet på ett olyckligt vis.)

Annonser

Kommentarer inaktiverade.