Min grundstämning…

… är att ha sorg och – å gud – hur ofta har jag inte önskat att det inte vore så? Och jag vet att jag inte är ensam om att vara sån här, men inte hjälper det. Och när åren går finns det bara färre och färre fantasier om det som ska komma att trösta en, ja, till slut sitter man där med sorgen i sitt bröst och vet att det inte finns nån annan än en själv som har lust eller möjlighet att hantera den. Stum. För inte hjälper det att säga nåt. Och då minns man hur skönt det var den där gången för länge sen när man fortfarande kunde gråta. Och inte ens det har man kvar. Och det enda jag önskar är att jag kunde omsätta den där sorgen i nåt vackert…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s