Nobelprisklass kontra New York Times besteller-prosa

ALA

António Lobo Antunes. Ge karln nobelpriset i litteratur som man säger nuförtiden. Läser Benficatrilogin sent omsider i vad jag misstänker är en fin översättning. I de så kallade blurbarna på baksidan av boken sägs han vara en arvtagare till Faulkner och Conrad men den jag främst tänker på är Virginia Woolf i hur han arbetar med tiden och överlagrar tidsskikt på ett högst naturligt och självklart vis. Och det där är ju en viktig aspekt av att vara mänska, kanske inte minst när man blir äldre och inte kan se på nåt – mänska, sak, händelse – utan att också återuppleva en annan sak eller händelse från förr, inte i en tillbakablick utan i ett flöde som löses upp i det nutida och känns lika verkligt som det, faktiskt fördjupar det. Dock, en sån sorts text kräver långsam närläsning för annars är man snart bortkollrad. På sista tiden har jag läst mycket Knausgård och det är intressant att jämföra dessa två för att därmed få syn på en skillnad som jag tror är mycket viktig att lära sig uppfatta. Folk säger att Knausgård ”kan skriva” och även om det är oprecist så förstår jag vad som avses. Orden porlar och klingar fram lika naturligt som en fjällbäck strömmar och han är en mästare på att välja ut – se – precis vilka de viktiga detaljerna är och dessutom vara konkret, vilket gör att vi upplever hans fiktion som verklighet utan att det skaver. Men hans text bjuder aldrig motstånd, den inbjuder heller aldrig till eftertanke och sina existensiella funderingar framställer han på ett så vackert språk att man kanske inte ens hajjar till och ifrågasätter, funderar själv. Det låter självklart för att det låter… skönt. Sådan är inte Lobo Antunes text. Den knausgårdska läsningen, som uppmuntrar dig att bara forsa med, applicerad på Lobo Antunes text gör snart att du funderar på nåt helt annat än texten för hand; du zoomar ut, tappar koncentrationen, faller ur fiktionen. Ja, Lobo Antunes text kräver energi och engagemang, men när jag uppbådar det och investerar den, får jag ut nåt helt annat än ur Knausgårds verk. En djupverkan, en skälvning i mitt kognitiva system, en omprogrammering av den apparat i mig som tolkar den verklighet jag lever i, som jag också skapat. Grejen är just att han lyckas framhäva och förtydliga precis hur de verklighetsskapande processerna jobbar med nu och på ett mycket snarlikt vis och hur det ena föder det andra, och hur inre och yttre verklighet bara är en illusorisk uppdelning, en konvention vi inte förstår är just en konvention och något att ifrågasätta. Låter det självklart? Kanske. Men om det är självklart och känt på ett generellt plan hjälper Lobo Antunes text åtminstone mig att förstå och sätter igång en korrigering i mig. Det är konst. Litteratur i Nobelprisklass. Knausgård och för den del Ferrante, det är New York Times bestseller-prosa: Perfekt i alla avseenden utom det som gör beständigt avtryck i dig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s