Det öppna Sverige

Alla som varit på Gotland har hört talas om dem: hemliga stränder som det är trixigt att hitta och ta sig till. Och man har säkert också sett mystiska grusvägar som sticker av från asfalstvägarna och ser ut att möjligen leda direkt ner till havet. Men så sitter där en skylt, lite rostig och sne, som säger: ”Enskild väg” eller visar motortrafik förbjuden. Ibland står där en grind, dock väldigt sällan låst men stängd. Få mänskor, speciellt nykomlingar, trotsar såna skyltar och grindar och kör vidare på jakt efter den avskilda stranden. Men under alla år jag varit på Gotland och Fårö har jag inte sett en enda korrekt skyltning som faktiskt innebär att man inte får köra på grusvägen ifråga. Nej, här har vi istället att göra med folk som vill hålla gemene man, läs turister och stockholmsfolk, utbölingar, borta. För att göra det tar man till alla knep i boken. Kom gärna till Gotland men håll dig undan från våra smultronställen! Inkluderande? Not so much.

Det finns något paradoxalt över svenskens förhållande till att dela med sig. Å ena sidan är vi för gemensam välfärd och accepterar höga skatter, men å andra sidan vill vi ha vår egen täppa OCH smultronställe OCH hemliga svampställe, och gnisslar tänder över dumheter som allemansrätten (den är bra där jag inte bor) och är bara gästfria mot de vi redan känner. Och att lära känna oss, det är inte det enklaste.

På min familjs landställe, där vi är mest om somrarna, på Djurö i Stockholms skärgård är det kanske nuförtiden etter värre än Gotland. Där finns inte bara stängda grindar utan låsta bommar och eftersom en av grannarna är advokat sitter där en korrekt skyltning som faktiskt betyder att ingen annan får köra ner sin bil på vägen en de som råkar ha hus där. Och tar du cykeln ner, eller går, kan du räkna med att det kommer en gubbe som påstår att stranden eller klippan du badar ifrån, som helt klart faller under allemansrätten, är privat mark och du inte får vara där. Du kan ju tjafsa med honom en stund om du orkar och han kanske ger sig men aldrig att du kommer tillbaka just dit. Och det är precis det han vill. Vilken etnicitet du har spelar ingen roll, här diskrimineras ingen, han är lika otrevlig mot alla. För övrigt kommer han även när vi tar oss dit nån gång per sommar, det råkar vara samfällt område, och klampar inpå livet på oss fast vi står och byter om och först då säger han: ”Är det Gunnar?” och låtsas som om han inte sett att det var vi. ”Det kommer ju så mycket löst folk hit.” Tar du båten och vill fiska lite – lagen säger att du till och med får lägga till vid folks bryggor – håller du på att hoppa i vattnet av rädsla när det plötsligt börjar tjuta högt och gällt intill din båt. Vad var det? Jo, det var IT-miljonärens båtlarm som gick igång och sensorn plockar upp din båts rörelse om du kommer närmare en femtio meter till hans brygga. Stängsel är också populärt. Man ska hålla får säger man, och juristen som ditt företag nyttjar lägger ett par timmar på att rådge dig (givetvis på ditt företags räkning) om vilken sort du ska använda för att det inte ska kräva mer än minimalt med lov- och anmälningar. Sonika stängslar du in hela ditt ställe på tio tusen kvadrat och låter till och med ståltrådsstängslet löpa över den vackra badklippan ända ner till vattnet. (Hur det ser ut? Vadå?) Du röjer ner hela skogen bakom huset och sen tar du dit… två får. En sommar. Sen slutar du hålla får. Stängslet? Tja, det sitter väl där det sitter? Ingen har sagt till mig att ta ner det?

Alla är välkomna till Sverige, här hjälps vi åt, men håll dig för fan borta från mitt ställe, där jag bor, lever och älskar! Det är den svenska sentensen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s