Löptur på stranden

Det är för kallt för att bada men perfekt löpväder. Idag springer jag inte direkt ner till havet utan tar av uppåt mot platån innan åsen böljar ner mot havet. Här uppe är det platt, kort grönt gräs och brunröd mossa mot gula och vita blommor, och stenen täckt. Sedan springer jag nerför åsens vågor som påminner mig om de där barnbackarna i fjällen i hur de böljar mjukt i vågor och dalar samtidigt som de faller av neråt. Vågorna består av stenar, alla med fem och tio centimeters diameter – det gäller att inte snava till – och ibland lyfter skons tå med sig en sten och slänger den framåt. I dessa stenvågor finns ingen mossa eller gräs som täcker stenen, nej, här växer i stort sett bara ett blomster som jag ännu inte vet namnet på som växer i små buskliknande knippen med mörkgröna läderartade blad och små vita blommor. Det ser nästan ut som om nån planterat dem här. Plötsligt sa han att han hade ont i huvudet igår kväll, precis när jag börjat tro på att faran var över. Och med ens var skräcken tillbaka. Jag kunde inte sova, tog milt lugnande men det hjälpte inte. Den vänliga systern sa att vi skulle avvakta. Jag såg hur han dog och hur jag sen skulle stämma hela djävla landstinget: Ert fel! Nu är jag nere vid vägen, eller väg och väg, den består av avsaknad av växter och två spår där marken är nedsliten och kalkfärgad. Strax före stranden ser jag en annan löpare kommer ut ur tallskogen en bit framför mig. Han är brunbränd och springer med bar överkropp, vilket stör mig. När han öppnar grinden vinkar jag för att säga: ”låt den stå öppen, jag stänger den efter mig”, men han ser inte eller bryr sig inte och haspar på. Efter en minut passerar jag honom där han sitter och tar av sig skorna i strandbrynet. Några år äldre än jag, vältränad. Jag springer längs stranden. Den är tom sånär som på ett äldre par som sitter i varsin brassestol och läser, fullt påklädda. Men det är ganska varmt när solen tittar fram och jag tänker att vi kanske ska bada senare idag ändå. Jag tänker även på guvernören i USA som stängde av de kommunala stränderna i New Jersey och sen åkte dit med familjen. En tom strand på sommaren är nästan en anomali. Det går lite segt, jag har sedan ett par år blivit diagnostiserad med ansträngningsastma och jag är långt ifrån mina forna dagar som långdistanslöpare. Men det är skönt att takta på och jag märker att det dock går lättare sedan jag blivit av med ett par överskottskilon under vintern och våren. Varför skrev Karl Ove Knausgård plötsligt om sin frus depression mitt i sin essäsamlingssvit? Om hösten, om vintern – båda var upplagda på ett nästan mysigt vis med sin småputtriga sävliga ton och existentiella, men lättsamma, funderingar. Den frågan kommer som från ingenstans där jag springer. För i Om våren, alltså, det är inte en essä, den är en pendang till Min Kamp, och kallas också roman. Han lämnar ut henne, sig själv, men mest henne. Skriver om hennes självmordsförsök. Om jag skulle se, träffa, Linda Boström Knausgård i verkliga livet, skulle romanfiguren med samma namn ligga som en skugga över den verkliga mänskan och hindra mig från att skapa mig en egen version av henne? Skulle jag skämmas inför det jag vet om henne? Skulle jag tänka att det var henne jag läst om eller skulle jag tänka att det bara var en fiktion om henne? Och genom att skriva om hennes depression, har Knausgård skrivit ut den händelsen ur sitt liv, offrat den erfarenheten på fiktionens altar? Är han då kvitt den i sitt liv? Nej, det sista tror jag numera inte en sekund på, och här tror jag exempelvis Agnes Lidbeck har fel då hon i DN hävdade att omvandlingen till fiktion betyder att det man omvandlat är förlorat, bortskrivet, förvandlat för alltid. Jag skrev en roman, Fast, som handlade om en författare som led av att allt han rörde vid blev fiktion och därmed förlorade han allt av vikt i sitt privata liv. Men det där stämmer inte. Så enkelt och entydigt är det inte, så mytiskt är det inte, som om det skulle förhålla sig vissa primitiva folkslag trodde om fotografier, att ens själ fångades och alltid var förlorad om man lät ta ett kort av sig. Nej. De riktigt tunga sakerna i en går inte att skriva bort, det går inte ens att skapa om dem genom att använda dem i sin konst. Och faktiskt tror jag detsamma gäller för det lättsamma, ljusa, men… Här avbryts jag och hör: ”Va! Ska du vända redan! Jag som precis skulle springa om dig” ropar den vältränade mannen hurtfriskt och passivt-aggressivt då vi möts direkt efter jag vänt vid strandkiosken. ”Du kan ju också vända så kan vi springa tillbaka tillsammans” föreslår jag. ”Nej tack, det är bra” svarar han äcklat, förmodligen av det han upplever som svaghet i mig eller på grund av att han är en av dem som är vansinnigt rädd för att andra män stöter på honom om han så bara blir tilltalad vänskapligt, utan aggression. Camille Paglia skrev: ”Ever since man emerged from the dominance of nature, masculinity has been the most fragile and problematic of psychic states.” Om det har jag också skrivit en roman som jag hoppas kommer ut i nästa år.

Annonser

2 responses to “Löptur på stranden

  1. Usch. Hoppas ni fâr kläm pâ huvudvärken.
    Det där med Knausgård. Det var svagheten i hela verket i min mening – utlämnandet av henne. Hans författarskap genom att utlämna dem. Tänkte ofta, hur kan man stâ ut med det. Att han ger världen sin syn pâ henne. Moraliskt sett struntar jag i vilket, men medmänskligt, kärleksfullheten till trots – trots allt var hon ju den som stod honom närmast, som dessutom skrev – skriver – ocksâ. Och nu gör hon det inte längre.
    Vad fint att du tagit upp bloggen.

    • Tack : ) kände helt plötsligt en lust att skriva här igen. Knausgård: Det går inte att komma undan att det finns en mycket aggressiv drivkraft bakom det där, som att han vill skada, men gömmer sig bakom det konstnärliga. I fallet med Om våren kändes det bara meningslöst och sorgligt då han skrev om hennes depression. Det gav mig inget att läsa det. Sen undrar jag också hur han tänkt med barnen. Skulle man vilja att ens barn läste om ens misslyckade självmordsförsök, skrivet av ens före detta man/fru? Hur kommer det att påverka dem? Jaja. Det där är egentligen Knausgårds huvudvärk. Och apropå huvudvärk: Bo fick en rejäl hjärnskakning första dagen här på Fårö. Har varit läskigt. Nu känns det mer stabilt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s