Promenad ner till havet

På eftermiddagen blåste det fortfarande starkt men vindarna var ljumma och inte sibiriskt kyliga. Jag och lille Bo promenerade ner mot havet och stannade då och då på vägen för att slänga lite stenar. Vid Gåsemora på Fårö är naturen karg och allvarslik, kalkstenen, berggrunden, ligger ytligt och bryter igenom den tunna, ofta mossklädda, ytan fläckvis. Här och var står en ensam vriden enbuske eller ett enstaka högre lövträd. Borta vid Hammars, i Bergmanland men innan man kommer ner i tallskogen, är det mycket plattare och därför mer stäpplikt. Här vid Gåsemora böljar kalkåsen tidigare och mer dramatiskt på sin väg ner mot havet och växtligheten är delvis annorlunda, det växer inga tallar och det finns en större mängd blommor: blåeld, smörblommor, nån enstaka vallmo. Snart började Bo stoppa stenarna i magfickan på sin tröja istället för att slänga iväg dem, speciellt de enstaka få som var svarta och inte som flertalet kalkgrå. Är det något mänskligt, att det som råkar vara sällsynt, just här och nu där vi befinner oss, blir mer värdefullt? Han skulle ”spara dem till havet”, sa han. Väl nere vid stranden upptäckte vi att vattnet stod lågt och gick ut på den torrlagda havsbottnen till Bos mycket stora glädje och förundran. Vi hittade en plats där vattnet stannat kvar i en större pöl och i den slängde han sina svarta stenar och skrek till av förtjusning varje gång det plumsade.

Annonser

2 responses to “Promenad ner till havet

  1. Tycker så mycket om när du skriver så här lugnt och iakttagande. Kärnfriskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s