Sött och salt

I våras fick jag i ett plötsligt anfall av naiv nostalgi, kanske rentav önsketänkande, för mig att jag måste se om Twin Peaks. Men redan de tio första minuterna smälte mitt  överseende bort tillsammans med förhoppningarna, och då var jag ändå beredd att låta mycket tveksamheter passera. Melodramatisk såpopera, usla skådisar och kackigt manus. Möjligen stämningen då och då som kunde rädda det hela. Men när Sherilynn Fenn började dansa långsamt och förföriskt i nån övertydlig antydan om den rituella övergången  flicka-kvinna höll jag på att storkna. (Sidoanmärkning: Var det inte väldigt många unga, väldigt unga, flick-kvinnor med i den serien och hur framställdes dem egentligen.) I ren desperation hoppade jag då till sista avsnittet och såg om det och till min förvåning, i det avsnitt som många minns med fasa alternativt avskydde då men senare framhållit som ”fantastisk” bara för att, som brände till rent konstnärligt. Den Lynch: ett barn av Kafka och Buñuel. Och det är just den Lynch som varit i farten igen, och det är mycket bra. För trots att han kanske misslyckas med fem, nej, sex, kanske rentav sju av tio ansatser och faller över till den pinsamma sidan av saken så är det tevepoesi när han lyckas, som exempelvis scenen då Dale Cooper kommer till en annan värld, plats, gestaltat som en kub i rymden där det finns en mänskolik varelse utan ögon och där tiden beter sig fragmentariskt, icke-linjärt (hoppar två steg fram sen ett steg bak). Mod och integritet, det är underskattat!

Det som däremot är fullständigt misslyckat är Klas Östergrens nya roman som går som följetong i DN. Herregud, maken till ointressant och konventionell prosa får man leta länge efter, jag läser fem meningar, sen vill jag somna, inte ens skrika, bara somna av tristess, försöker fem till… nej, det går bara inte. Och ingen energi i berättandet, inget driv, inget som glöder eller lockar, bara trist, trist, trist och öde, lika menlöst som att flanera över nya Odenplan. Vad det nu har med saken att göra.

Annonser

2 responses to “Sött och salt

  1. Fick också det infallet för ngt âr sedan – se om Twin Peaks – och hann förmodligen ungefär dig du hann. Sen kom något emellan som gjorde att jag slapp tänka vidare, men konstaterar att jag sedan dess aldrig âtergâtt till att försöka se om och aldrig nystat i om det var uttrâkning eller allmän distraktion som gjorde att magin inte ville infinna sig. Sâ nu ”nya” Twin Peaks som jag inte – än – vågat ge mig pâ. Man skall kanske göra det ändâ eller, om jag läser dig rätt? Och ngn som inte sett gamla, kan hen ändâ fâ behållning av nya eller är det för mycket man dâ gâr miste om (frågar ât mannen i min närhet som inte var med – i bemärkelsen sâg TP – när det begav sig).

    • Tror faktiskt att det går alldeles utmärkt att hoppa rakt in i ”nya”. Nåt som jag tror irriterar många och gör dem frustrerade är att denna serie inte följer sedvanlig ”modern” tevedramaturgi som ju är väldigt storydriven. Det är mer som en lång David Lynch film. Surrealistisk och kafkaesque. Ibland lyckat poetisk, ibland bara corny. Men jag tycker det lyckade uppväger att den svajjar ibland. Sevärd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s