Vykort från Ängen

Sovit första natten på Ängen, dvs. Bergmans maffiga stenkåk nära intill Hammars och jag kan inte erinra mig sist jag  upplevde sån tystnad, bokstavligen kunde jag lyssna till mina egna hjärtslag. När jag tänker tillbaka på de fjällvandringar jag gjort kan jag inte minnas att det var så fullkomligt tyst. Förmodligen för att vinden är ständigt närvarande på fjället och spelar i gräset och på buskarna, och här på Ängen, fast det blåste nere vid havet, säkert en sju-åtta sekundmeter, var det kav lugnt, inbäddat som det är bland de knotiga gamla träden. Jag vet att det blåste på bra, för igår efter middagen tog jag en promenad på den kända stenstranden. Den var mycket bredare än jag trott, bred som en tysk autostrada, en böljande dammgrå stenåker ner mot havet, ett gudsförgätet månlandskap, med inget av man byggt i sikte. Inte alls som i Bergmanfilmerna. Mindre mytisk och romantisk, faktiskt mest karg och oladdad för mig. Här på ängen är det vackrare tycker jag. Man är inbäddad i en låg skog av tall, enbuskar och förvildade äppelträd som tagna ur en saga, och marken är översållad med söta små gullvivor och blåsippor som lyser tryggt mot gräsets vårbleka. Skulle gärna ha lagt ut ett foto men det är emot reglerna. Och inga dämoner har hemsökt mig. Än.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s