Dagbok

6 oktober

Ikväll var himlen magisk när jag och Vilhelm körde hem över Lidingöbron. Lysande purpur genom blågrå moln. Den kan vara vacker också, vår jord. Jag är fyrtioett år gammal. Ingen ålder kan tyckas men just nu går jag igenom en period då inget känns nytt, idéerna har jag hört förr, insikterna från litteraturen har sinat, konsten tar inte och känns epigonmässig, musiken är ett kollage av gamla slingor och ljud, ledarsidorna rapar upp samma budskap som de gjort de senaste tjugo åren, och till och med vetenskapen står och stampar. Kort sagt, det råder torka inom mig och att släcka törsten blir bara svårare och svårare. Ändå har jag mycket att glädjas åt, mest saker som är för privata för detta forum, men även också min nya diktsamling Växtsorg, djursång som kommer ut närsomhelst på Black Island Books. Den blev fin. Och den bidrog till att väcka upp något i mig, lite indirekt, nämligen en lust att stå på scen och läsa upp poesi för publik. När jag var i Luleå för två veckor sedan ville jag upp på scen direkt efter jag gått av den, det kändes livgivande och meningsfullt att läsa, och jag som alltid är en ytterst självkritisk man tyckte att det lät riktigt djävla bra. Underlig känsla för övrigt, att vara helt nöjd med något. Det hände nåt på den där scenen och jag längtar redan till nästa tillfälle. Kanske är det min grej?

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s