Läsjournal

På det här är jag ganska säker. Ju äldre man blir som läsare desto mer sällan finner man litteratur som kan skaka liv i en.

Det beror på att man blivit lite tråkigare, lite mer avtrubbad och blasé, tröttare, givetvis, men kanske främst det att du redan funnit det mesta av värde. För varje omvälvande läsupplevelse får du arbeta hårdare och svälja oceaner av halvjummet piss eller om du har tur något som nästan kan kallas stor litteratur, men ändå inte riktigt. (Detta är nog också en delförklaring till varför man börjar läsa om på äldre dar, förutom tilltagande rigor mortis.)

Men glädjen! När du läst, fnyst åt, tagit dig för pannan åt, misströstat i sällskap med Cees Nooteboom, Djuna Barnes, Richard Ford, Teju Cole, Mare Kandre, Andrej Platonov, Ismael Kadaré, Janet Frame och trott dig fullständigt förlorad i de övre medelmåttornas oändliga krets… och då…

Italo Calvino. Detta friska, djupa hav!

(Varför har jag aldrig läst honom förut? Han har ju figurerat i mina planer och infall av och till.)

Fulländad språkkänsla, säkert en olidlig pedant, men varje ord från hans penna är oumbärligt och jag menar det; det är i klass med Willy Kyrklund eller Inger Christensen. Kristallklart.

Och dessutom: ett fullständigt eget sätt att berätta.

Lycklig, precis det blir jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s