Skiss

Stenkyrkan håller värmen ute
under större delen av skolavslutningen
fast solen redan gassar.

Varma, men inte farligt varma
njuter vi av brisen som möter oss
då vi går ut på stentrappan.

Barnen har sjungit,
prästen har talat, rektorn har talat,
om nuet, om trygghet.

I vindbyn på trappan stannar jag upp – det är något
annat, som genom sin absoluta frånvaro
också har talat, men vad?

Jag blundar, det är en snäll vind
som smeker mig lungt, mjukt.

Vi promenerar till Djurgården, äter lunch
i en grönskande innergård
i skuggan, solen gassar
men det är inte farligt
varmt.

Halva familjen ska flyga ut över saltsjön,
skratta, njuta, leka, men inte glömma
för det finns ju inget hemskt
att glömma
här.

Lillpojken och jag
tar oss hem
vilar, brisen
genom det öppna fönstret
svalkar, fågelsång
från björken, från lärkträdet.

Somna, sova, utan ett bekymmer.

Hur länge kommer den här kyrkan
hålla stånd?

Advertisements

Kommentarer inaktiverade.