Staden och hundarna och Daniel Sjölin

Road, men med ett ögonbryn höjt, noterar jag att Mario Vargas Llosa själv kallar sin nästan fläckfria romandebut Staden och hundarna (1962) för äventyrsroman.

Ja, sett härifrån och nu är det till och med mycket roande men också kanske något lite oroande. Jag tänker bland annat på den soppa som stackaren Daniel Sjölin tillrett sig själv i och med sin omvandling till författare av ävetyrsromaner för att trygga den bekväma medelklasstillvaro som han eftersträvar. Men man kan också betänka sådana böcker som Strindbergs stjärna, Aldermanns arvinge och Väster om friheten (om ni nu ens hört talas om den senare).

Staden och hundarna läste jag lite senare än många, kanske för att få litet distans till det myckna tyckandet som alltid uppstår kring nobelpristagare.

Det är en stark debut, språkligt helt oklanderlig. Som tjugosexåring skrev Llosa bättre än många författare någonsin gör under sina liv. Dessutom ser man en närmast fulländad talang för att berätta en historia så att läsaren hålls oavbrutet fängslad. Det ena som brister är den psykologiska gestaltningen, men bara här och var. Jaguaren, en karaktär som spelar en nyckeroll, är inte trovärdig, bland en del annat. Men om man betänker att Llosa var strax över tjugo då han skrev detta, kan jag inte annat än tänka att han trots allt var ovanligt insiktsfull för den ringa åldern.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s