Onda andar

Nyss skrev någon någonstans en artikel om att lägga ifrån sig böcker eller läsa ut dem. För övrigt en sådan där artikel som morgontidingarnas kulturdelar vimlar av hos oss nuförtiden.

Men jag minns den nu eftersom jag tänkte skriva några rader om Onda andar, Dostojevksijs kanske minst uppskattade storverk, som inte får upp ångan förrän efter 240 sidor då en normallång roman börjar sikta mot sitt slut.

Fram tills dess tvingas vi driva runt i en dimma lika tjock och seg som hemkokt kola under uppkok. Förvirringen är total. Inget fast, allt är okänt, och gång på gång yttrar krönikören att han snart ska komma till händelser som liksom lovar att förklara allt vi inte förstår. Men det dröjer.

Till sidan 244. Då blir vår käre Dostojevskij förlöst och det är givetvis fantastisk litteratur som uppstår. Dessutom är Onda andar nog den roman jag läst på senare år som mest förklarar var vi kanske befinner oss ganska snart. Otäcka tider med otäcka typer. Vill man ex. förstå Breivik är det här man ska börja.

Advertisements

4 responses to “Onda andar

  1. Dina två sista meningar. Har jag också alltid tänkt mig. Men inte fått häcken ur. Bara titeln säger ju allt om tillståndet i världsmassan nu. Så här 300 år efter Upplysningstiden. Fjodor visste saker. Undrar om det var dåtidens betalt-för-avsnitt som gjorde att han segade här?

  2. Nej, Onda andar ville inte hans dåvarande förläggare publicera så D gav ut den själv, dvs. inte följetong såvitt jag vet. Kanske hade det, segheten i början alltså, att göra med att den enligt vissa blev till genom sammanfogandet av två (från början) olika texter. (Det ena var ett mer dokumentärt reportrage om det verkliga mord Nevatjev genomförde på en annan revolutionär i hans lilla grupp.)

    Jag tror bara att D behövde skriva av sig, ur sig, för att hitta fram till själva saken.

    • Fel hade jag. Den började som följetong men tidskriften stoppade den pga ett kapitel de inte ville/kunde publicera. (Gissningsvis det famösa då Stavrogin bekänner ett övergrepp.)

  3. Alltså, nu kom jag på vad det var jag sökte /skulle söka/ i Onda Andar: Den där nihilismen. Som nu bara vimlar fram överallt, på twitter bland annat. Ofta som ett enda stor garv åt ”meningslösheten”, sig själv, och ett bråttom ironiserande över det mesta. Ironi låg ju inte för den gode Fjodor. Men det här med nihilismen; har aldrig varit mer aktuellt. Även för dem som inte talar om det/uttrycker det, så uttrycks det ändå. Kanske genom tomhetens konsumtionsmodeller, eller likgiltiga relationer, eller vad vet jag. Men apropå tidigare inlägg, märker jag att jag använder Tw. även sociologiskt. Där finns erfarenheter jag aldrig gjort och aldrig skulle vilja göra.
    Tänker på allt Fjodor var med om. Tänker också på den klassiska bar-författaren: Bukowski, Östergren, Rydberg, och många fler. Hur de omedvetet sökte sina erfarenheter där. Medan Fjodor förstås bara stod där inför sitt överväldigande samhällsskede. (Men att författare vill ”in i skiten”, eller hur man ska uttrycka det är nog vanligt).
    Antagligen är det ett sånt skede nu. Men vi har våra skydd. Även jag. Typ hockeyhjälm : )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s