Blodsugaren

Lite lik en fladdermus är han, med sina stora öron som Jan Malmsjö retade honom för sist det begav sig. Kanske blir det ett mindre spektakel när Lars Norén nu släpper sin andra dagbok, lika massiv som den första vad jag förstår. Enligt vissa som bläddrat i den fortsätter han i gammal god stil att strö omkring sig sina oförsonliga och hatiska invektiv. (Låt oss skippa exemplen, ni kan googla och läsa dem på annat håll.)

Att jag ens nämner Norén och hans dagböcker, som jag inte har läst, beror på att jag börjar bli nyfiken på vad han egentligen vill med dem och om det finns något annat syfte än att rått och naket förmedla sitt alldeles egna jag.

Vill han att vi ska få syn på oss själva, som han upplever oss, genom att visa upp sig själv i mindre smickrande ordalag? Är hans jag delvis framställt för att vara en spegel, och har han manipulerat spegelbilden såtillvida att han framhäver just det småsinta vardagshatet? Eller råkar han bara vara en sådan person som ofta uppfylls av äckel och hat inför mänskor och det mänskliga? Intressant nog, vilket också stödjer mimesis-tesen, skriver han tydligen mycket om sin konsumtion och sina göranden och låtanden sett från ett marknadsekonomiskt perspektiv.

Men jag har mina tvivel. För även om jag tror att de flesta av oss kan känna som han inför mänskor utan att ha rimliga skäl, bara baserat på egentligen triviala vardagshändelser som att någon sagt ditt och du sagt datt och att ni båda blivit lite sura, är jag ganska övertygad om att få personer går runt och hatar så lättvindligt och frekvent som Norén. Och hur man än vrider och vänder på det hela, blir det även i fallet att han medvetet vill visa upp det vidriga tryne han tycker sig se på oss, så att han faktiskt avskyr oss. Och sig själv, visserligen.

Jag har faktiskt träffat på Norén en gång och det var dessvärre för honom inget som talar för att han överdrivet sina sämre sidor… Före sommaren var jag på ett café på Odengatan här i Stocklholm och när jag, som stod i princip ensam framme vid disken, precis skulle beställa tränger sig en kort och något lönnfet gubbe in framför mig, viftar med ett kort (gissningsvis ett kort förladdat med pengar att användas på just det fiket) och beställer. Sedan vänder han sig mot mig och liksom plirar förtjust, samtidigt som han paradoxalt nog säger: ”Ursäkta”. Inte ett ord om att han inte såg mig, vilket han ju måste ha gjort, eller någon förklaring. Bara detta ”ursäkta”; som om att han liksom njöt av att göra något riktigt ouppfostrat för att sedan ha makten att upplösa sin egenupplevda känsla av att ha handlat fel genom att säga detta enda lilla ord. Stormförtjust över sitt tilltag såg han ut, ja. Och jag, jag tänkte att han mest av allt liknande en blandning av en gammal tant och överste Kurtz, en man som liksom blivit smittad av den ondska han tagit som sin uppgift att undersöka ur ett konstnärligt perspektiv. Men, å andra sidan, att jag tecknar en nidbild baserat på en högst subjektiv observation och andrahandsinformation, visar på att han kanske är en sanning på spåren…

Så, till slut, även om jag inte ser fram emot själva dagboken i sig, ser jag fram emot att läsa den kritik som tar den som sitt ämne.

12 responses to “Blodsugaren

  1. Å vad jag blir på förhand trött på alla uppblåsta konstnärsegon, som ju å andra sidan inte är ett dugg sämre än en massa andra uppblåsta proffs, bara med den skillnaden att de flesta andra får play it by the rules.
    Ändå tyckte jag bitvis mkt om Noréns dagbok; Avsnitt som handlar om kärlekens besvärligheter, eller om själva uppdraget; regin, aktörerna, en viss mjukhet i de sammanhangen. Hoppeligen äkta.

    • Var den läsvärd? Ångrar du att du inte läste något annat istället? Och det här som media fokuserat på, att han skriver ut sitt hat och äckel om kända personer, hur stor del upptar det själva läsningen, egentligen? Reflekterar han aldrig själv över att han varit överkänslig eller överreagerat, vilket skulle göra det mer allmänmänskligt?

  2. Jag läste här och var i en bok som råkade hamna hos mig. Ja, jag tycker det var läsvärt; särskilt det jag nämner. Teaterns liv. I övrigt är han så klart en konkurrensinställd knöl. Finns många, och som vanligt tycker jag den typen yttrar saker som många andra bara går och tänker och grumsar ner sig med. Summa summarum: Antihyckleri. Sen behöver man varken gilla honom eller boken.

  3. ”den typen” skulle eg vara ”han” ser jag – för logikens skull ; )

  4. Nja, nej, hur ska jag kunna veta – han är nog boxartypen….men det finns miljöer där hans elakheter är vanliga, tror jag.

  5. Vet inte om du kan ha nån glädje av det här: http://www.aftonbladet.se/kultur/article17374857.ab
    Men Greider har ju den stora fördelen att han alltid är snäll. Mot personer alltså. Min enkla bild är numera att LN lider av ett enormt utseendekomplex; därav föraktet för andras fåfänga; Tommy Berggren t.ex. Därav också allt modemaxat utanverk. Men jag säger: Det han har skrivit som är intressant kvarstår. Och vill han leka kulturens hat och syndabock; tja, kanske speglar han då något elände en masse. Vad vet jag…

    • Jo, jag läste Greider. Exakt varför han skulle skriva det där i någon sorts pseudo-dikt form förstår jag visserligen inte, men han har ett par poänger. Det är lustigt, tänkte jag imorse, efter att ha läst om både Norén och Knausgård i morgontidningarna (igen), att det som är mest intressant och talande med dessa herrars projekt står att finna i själva sidantalet och antalet cm volymerna skulle uppta i en bokhylla. Det enorma anspråket. Och hur båda, fast de använder sig av olika metoder, främst söker en kärlek som förlåter dem allt, förlöser alla deras synder. Att vara värd att älska. Min slutsats är att de inte har haft ett litterärt ärende med dessa verk. Därför ska jag inte läsa dem, någonsin, och heller inte ägna en tanke mer åt vare sig Min kamp eller Noréns dagböcker.

  6. Du är bestämd av dig du. Som sagt, jag fick Noréns DB i handen, annars hade jag nog inte sökt upp den. Samma med Knausgård, ettan låg efterlämnad i lanthuset. Har inte läst ut den. Men tycker om honom ändå. Den där ittriga passionen han har.

    Vad man däremot gör i Babel av detta – och dessutom låter den evigt kallkåte Billgren sitta och tumma på sin egen lilla ”Min kamp” – är så kulturellt pinsamt att det bara duger på fritis, men knappt!

  7. gunnar,

    nog kunde man skriva en essä eller en bok om detta fenomen och dess historiska rötter. jag-centreringen. som ju är enbart pinsam och löjlig – men inte desto mindre övertygande osmaklig – hos suveränt självömkande och självgoda onanister som bodil malmsten, sonja åkesson, kristina lugn, jonas gardell (etc, etc), men den blir outhärdligt falsk och intellektuellt korrumperad hos herrar som norén och knausgård. norén exempelvis utlägger och gör heidegger till sin, när allt denne filosof står för är ett hejdundrande underkännande av allt vad jag-, subjekts- och människocentrering heter. knausgård i sin tur menar sig vara en kritiker av moderniteten, men lyckas excellera i densammas främsta signum: det jagcentrerade utläggandet av allt och alla. de lyckas (mer eller mindre) ”göra stor litteratur” av sitt eget mänskliga (för-)fall, men skulle det utgöra en förmildrande omständighet? rent av en ursäkt? de tror sig genomskåda en samtid som är dem på goda grunder osmaklig, samtidigt om de profiterar på den och fungerar som dess mest drivna springpojkar.

    allt gott

    einar askestad

    • Einar, här tycker jag du träffar rätt på flera punkter, inte minst då du helt korrekt påpekar att Knausgård å ena sidan beskriver sig själv som (en) anti-modern(ist – han kan inte skilja dessa två olika begrepp åt, för övrigt…) och å andra sidan kan sägas inkarnera den litteratur som nu är modern. Ja, både Norén och Knausgård lyckas med konststycket att löpa med baklänges.

      En annan aspekt som i varje fall rör Knausgårds litteratur, är att den i någon mån är ett försök till förförelse, och då inte litterär sådan. Männen blir avundsjuka och kvinnorna trånsjuka, det har vi ju sett under de år som hans mastodontverk har blivit omskrivet och omdebatterat; sist var det författaren Therese Bohman som på twitter skrev att de män som markerar mot Knausgård förmodligen är odugliga som älskare. Förstår man Knausgård (den ideala älskaren och den moderne mannen som är lagom trasig, lagom känslig och lite lagom vild) kan man ha potential att själv vara en hyfsad älskare. Sett från det perspektivet är hans verk inget annat än en 4000 sidors lång raggningsreplik.

      Och Norén, han arbetar från andra hållet, driven av sitt monumentala självhat: Du skall dyrka honom mer och mer ju djupare ner han trycker ditt (och sitt eget) ansikte i geggan.

      Sannerligen, om detta skulle man kunna skriva en hel essä. Men då måste man först läsa uppemot tiotusen sidor om och av dessa två män för att inte riskera att bli nedskjuten innan man ens lyft, och vem orkar det?

      Vänligen,

      Gunnar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s