Rast och lite kärlek

Kort rast och direkt plockar jag upp och läser i min senaste fixering: Om Kärleken av Stendhal. Hör här, vad han 1822 skriver i en fotnot (som totalt löper över en och en halv sida; flera hundra år före alla post-ironiska meta:avantgardister fann det finurligt och nyskapande att skriva sina berättelser i vindlande fotnötter…):

Jag uppmanar följaktligen den läsare, som känner sig alltför chockerad av ordet kristallisation*, att slå igen boken. Det är icke min önskan, utan tvivel till all lycka för mig, att få många läsare. Det vore angenämnt för mig att att kunna i hög grad behaga trettio eller fyrtio kvinnor i Paris, vilka jag aldrig träffade men vilka jag älskade ända till vanisinne utan att känna dem. Till exempel någon ung madame Roland, som i hemlighet läser en bok, som hon vid minsta buller mycket snabbt gömmer i en av lådorna i det bord, som hennes far, vilken är urgravör, använder för sitt arbete.

Stendhal, man måste älska den karln.

* Gissningsvis hade psykologin (som knappt fanns 1822 då Stendhal skrev sin litterära essä) ännu inte definierat begreppet fixering vilket Stendhal tycks ha uppfunnit åt sig själv för att kunna förklara kärlekens patologi, dock under benämningen kristallisation…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s