500. Rör inte min sentimentalitet!

De där platserna vi drömmer om
då allt ligger släppt
bakom ens rygg
och tårna rotar sig
i den varma sanden,

och framför oss

bara ett isblått hav
med en eller annan
båt och en himmel med en röd sol
som bränner upp allt
vi vill glömma.

—————-

Krtikern: Sentimentalt dravel.

Gunnar: Ja, jag bejakar min sentimentalitet, rakt emot rådande kulturnorm. (För er som inte råkar veta: Sentimentalt är ett av de sämsta omdömena inom den svenska poesin.) Faktum är att jag älskar den och att den i gengäld räddar mig.

18 responses to “500. Rör inte min sentimentalitet!

  1. Du – är mitt vykort ; =)

    Obs: gillar vykort!

  2. He jer abårda Gunnar. Ji tits om he do skräjv. Sträont i bonnläppa ho kritisejr. Di hä äint to koma ve. Do jer rejäl å sännferdi.

    • Hej, George, och tack för de fina orden du förärade mig på ditt sköna överkalixmål. Du är säkert också en rekorderlig karl. Ja, låt oss strunta i kritikerna; de är då allt annat än abårda…

  3. Ordkonst har tema sentimentalitet på sitt kommande nummer. Jag funderade på att skriva en essä utifrån Schillers begreppspar naiv-sentimental men… hade bättre/sämre saker för mig…

    • Jo, ibland får man ju ta det goda med det onda… hoppas dock att det sämre inte var alltför plågsamt, och det bättre riktigt härligt, Sofia!

      För övrigt tycker jag att det låter som ett klokt val att inte skriva den där essän. Dikotomier gör sig bäst i teorin, och knappt där, för man in dem i verkligheten läcker de ju oftast som såll eller kollapsar. Och speciellt Schillers naiv-sentimental finner jag, well, konstlad. (Även Nietzches dionysisk-apollonisk.)

      Det jag däremot finner intressant och, antar jag, Ordkonsts redaktion och du också, är att sentimental är något fullständigt förkastligt enligt rådande litterära/konstnärliga normer. Att vara sentimental i sin konst är att vara en taskspelare. Och blir jag självklart riktigt nyfiken på just det: Ett sentimentalt förhållningssätt, med en modern twist. (Sedan Schillers dagar betyder väl sentimental något lite annorlunda; mer överdriven känslosamhet, mer gråtmild, och inte lika mycket kontrollerad längtan, eller idealistisk/abstrakt. Eller försökte han kanske ändra innebörden också?) Men den där överdriften av känslor, eller vältrandet i känslosamma minnen, det har sin charm och ja, jag vet inte, som jag skriver, att hänge sig (och nu lämnar vi det rent skapande och glider över i något allmänmänskligt) kan vara väldigt välgörande, är min erfarenhet, en räddning att ta till när ångesten kryper upp bakom ryggen, ex.

      Lite bebisinducerad koma här, så kanske blev det grumligt och slarvigt, men det får stå, åtminstone tills imorgon.

      Förresten, du skirver ibland på Rymden, hur fungerar det? Är de schyssta?

      • De bättre sakerna var ibland plågsamma och de sämre oftast njutbara. Eller så kastar vi om värdeskalan. Jag vet inte.

        Ja, jag är i grunden emot alla dikotomier, så hade jag skrivit dendär texten hade det nog bara varit schiller som en språngbräda, jag har inte ens läst så mycket vad han har att säga om det utan det var mest ett infall att jag som germanistikstudent borde skriva nåt om schiller – men precis som du säger är det fascinerande hur sentimentaliteten har blivit något äckligt, klibbigt liksom. varför det. har väl ofta kopplats till kvinnliga känsloyttringar. Funderade även lite kring heimatliteratur, den är väl sentimental, och också ”objektivt” dålig.

        Vad gäller Rymden… Jag började skriva där när jag fortfarande var i ett förhållande med chefsredaktören. Har fortsatt skriva även efter att relationen förändrats, men på grund av denna personliga förbindelse kan jag nog inte ge ett bra svar hur man egentligen behandlas som skribent där – en vän till mig sa igår att hon har väntat i tre veckor på att få en text publicerad och är lite sur på det, medan jag alltid får mina texter publicerade snabbt. Men något som gäller för alla är en stor frihet i ämnesval och uttryckssätt. Och ja, redaktionen är schysst, jag känner även några av de andra och de är alla intelligenta och bra människor. Men vet inte riktigt hur det funkar med feedback och så för inkommande texter generellt.

      • Sofia, som jag ler och njuter av att läsa: ”De bättre sakerna var ibland plågsamma och de sämre oftast njutbara” – den underbara meningen måste du spara till någon roman : )

        (Sen kan ju de bättre vara plågsamt njutbara också, men det är mest för oss självplågare…)

        Kanske har du rätt i att det delvis har att göra med att sentimentalitet förknippas, generellt, med en kvinnlig erfarenhet, och därför har kommit att värderats lägre? Att den på något vis skulle vara omanlig?

        Heimatbegreppet, ja, bra exempel. Apropå det: jag och min terapeut talade en gång i tiden mycket om heimat och hur livsviktigt det är för varje mänska att ha en hembygd, inte minst som ett tillstånd inom sig själv; anti-tesen till rotlösheten. Då kanske jag inte riktigt var övertygad, men nu tror jag att han var inne på något viktigt.

        Tack för info om Rymden. Ibland får jag för mig att skicka en eller annan dikt till olika tidskrifter men ingen av de redaktionerna (Lyrikvännen, Pequod, OEI etc.) har någonsin gillat det jag skrivit och till slut ledsnade jag och höll mig här.

        Älskar ditt självförtroende, fö. (det med chefredaktören); och du har ju täckning för det…

        Vår i Berlin än?

  4. När Hjärnstorm gjorde ett nummer om Dick Bengtsson där jag bidrog (och min essä fick bästa recensionen av Mikael van Reis i GP) – skrev Bengt Jahnsson Wennberg en text som byggde just på den här dichotomin. Jag minns den inte alls, men så är det ju ofta när man är uppfylld av hur mycket bättre ens egen text är ; )
    Dock såg jag nyligen att den ligger på nätet; goggla på ovan nämnde + Dick Bengtsson så kommer den upp. Om intresset finns kvar till typ i morgon.

    • Haha, den måste jag söka upp vid tillfälle, eller kan du inte lägga upp den på någon av dina bloggar?

      • Nej tack, Herr Jahnsson-Wennberg gör så bra reklam för sig själv överallt, och Schiller kan nog intressera mig, men inte just nu.

        Däremot har jag förstås publicerat min artikel om Dick Bengtsson (Schillerbefriad) på björnstrand backwater.

        Skicka mer dikter – kanske till danska Slagtryk?

      • Ja, varför inte Slagtryk? Kollade upp och det är kanske inte en dum idé.

  5. Joru, det var den dialekt jag växte upp med. Jag vet inte om man i byarna runt om i Norrbotten grubblar särskilt mycket över hur man förhåller sig till sentimentalitet. Du är cool.
    Kollade lite bakåt i din blogg där du skriver: ”Om dig vill jag lära allt, med dig vill jag uppleva allt, av dig vill jag se allt utom ett: din solnedgång…
    Eller som när Vecchioni desperat vädjar: Chiamami ancore amore…
    Är det exempel på sentimentalt dravel? Jag vet bara att det berör mig och att det i mina ögon/öron är uttryck för djup kärlek. Det räcker.
    Hoppas kunna följa din blogg med kommentarer, dock ej på öx-mål. Jag tror att du har något viktigt att säga mig. Och en vacker dag kommer jag allt att klura ut vad 😉

    • Oj, tack för komplimangerna! För en författare finns det inget som ljuder vackrare än ett meddelande om att man lyckats nå någon, så jag blir verkligen mycket glad över det du skriver.

      Själv finner jag öx-mål coolt. Förresten, brukade inte han den där Teratologen skriva delar av sina romaner på den dialekten? Äldreomsorgen i Övre Kågedalen? (Som jag inte läst, men läst om.) Eller var det någon annan dialekt? Vecchioni känner jag faktiskt inte till, men ska kolla upp.

      Du är mer än välkommen, både som läsare, uttolkare : ) och kommentator!

  6. Ja jag är inte säker i just fallet sentimentalitet, men ofta har det ju varit så med känslor, att så länge de är manligt kodade och uttrycks i de högre samhällsskikten anses de vackra – typ överkänsligheten på 1700-talet, men när de blir allmängods och upptas även av kvinnorna och lägre skikt blir de fula, känslighet blir hysteri typ.

    Ja, jag funderade mycket på det där med hembygden för något år sedan, och jag vet inte, kanske är det olika för olika människor, men jag känner definitivt att jag har ett behov av hembygden, av rötterna. Att vara rotad. Människan som växt-metaforen är intressant.

    När jag åkte till Istanbul var det fortfarande snö i Berlin, när jag kom tillbaka en vecka senare hade våren precis kommit, det var så jag hade planerat det. Om några dagar slår nog träden ut och pollenchocken har redan börjat för min del. Den grymmaste månaden 😦

    • Sent svar: Jag arbetar faktiskt med en diktsamling med titeln Växtsorg, djursång, apropå mänska-växt metaforer 🙂

      Ja, usch, pollen verkar kunna vara ett helvete för er som är allergiska, hoppas det inte blir så illa i år.

  7. …Och hos Pamuk (i hans bok om roman etc) är Schillers essä nästan huvudperson, om det kan vara läsning av intresse!
    (Pamuk som väl förresten själv är ett lysande exempel pâ motsats: dvs, mer sentimentalist fâr man leta efter!).

    • Hej H! Vi var lite bortresta, men är nu hemma. Jag har VÄRLDENS sämsta samvete för du-vet-vad, men vintern har inte lämnat tid till något annat än överlevnad, dessvärre… (Hoppas du inte är alltför sur på mig.) Just det, läste om Pamuks bok, kanske kunde vara något att kolla in. (Dock är jag lite kluven till hans författarskap.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s