Journal, två minirecensioner

Idag, denna vackra vinterdag med sol och snö som faller från trädgrenarna, arbetar jag i min lilla och mycket modesta gäststuga på landet. Efter lunchen unnade jag mig en stunds vila på dagbädden och läste vidare i Rött och svart av Stendhal, där vi får följa en arrivists, den stolte och föraktfulle Julien Sorel, väg mot undergången på grund av sin otyglade karaktär och dess lidelser. Litteratur som talar direkt till mig, som väcker mitt intresse och min nyfikenhet.

Men snart la jag ner romanen och bara njöt av vattendropparna som föll från de små gnistrande istapparna som bildats på snötäcket som hängde ut över taket i luften ovanför fönstret. Droppar som då och då avbröts av en duns när snön på andra delar av taket rutchsade ner och föll till marken.

Ja, världen kan verkligen te sig i ett annat ljus efter en sådan upplevelse, och jag känner mig i skrivande stund så oerhört priviligerad som förstår att uppskatta skönheten i det väldigt enkla och naturliga, låt oss kalla det naturmedicin mot, tja, väldigt mycket i detta sönderstressade samhälle där mänskorna eldas på, upp, av prestationsgalna mellanchefer som gör armhävningar och sit-ups när de får tio minuter över mellan ett möte och ett annat, och planerar sin tid i en upplösning om en halvtimme med hjälp av ett excelblad…

Nåväl, det var inte det jag tänkt skriva om, snarare hade jag en vag idé om att skriva ett par rader om två diktsamlingar och om en recension av den ena av Aase Berg.

Även om jag långt ifrån läser all ny poesi, så försöker jag vaska ut ett par diktsamlingar om året ur den svenska utgivningen, och nu senast har jag läst Ann Hallströms bror mor dotter reqviem och försökt läsa Joar Tibergs Tung trafik och lilla vägen som nyss kom ut och recenserades.

Hur ska jag uttrycka mig, för att vara juste men ändå rättvis?

Ett ord är ofrånkomligt, speciellt när det kommer till Hallströms diktsamling: Besviken.

Jag hade stora förhoppningar, inte minst eftersom Sveriges mest beläste inom samtida prosa och poesi, bloggaren, författaren och litteraturkritikern Björn Kohlström (kände under sitt blogg-alias Bernur) skrivit fint om Hallströms senaste. Men av det han ser, finner jag bara otydliga spår.

Hallströms dikstsamling är ord utan form och mål; där finns antydningar om något, om ett svårt liv som kvinna, som fattig i ett utsatt läge, där vi kan ana någon hemsk upplevelse, en möjlig väldtäkt, ett missbruk, av ett eller annat slag. Som jag läser, handlar det inte om krig direkt, utan krigets erfarenheter används som metaforer för ett liv på botten, kanske i ett miljonprojektsområde, i en belägrad kropp, fast i ett fängelse av betong och misär.

Men detta är långt ifrån klart, och egentligen spelar det inte så stor roll. Det jag vänder mig mot är hur hon skriver, hur hon staplar ord på ord – alltså, frågar jag mig, häpen, är det på allvar är eller det bara någon slags ironi? Ord som klossar trodde jag bara var en elak bild som vi språkmaterialistmotståndare brukar ta till när vi vill vara elaka… Men här ser vi det i aktion, så att säga, rent bokstavligen. Långa delar av dikten består av just ett ensamt ord på varje rad, gärna ett substantiv eller ett verb.

Vad är då syftet med att konsekvent undvika syntax? På det har jag inget svar i det här specifika fallet. Vore det ett mer konceptuellt verk, vilket det inte är, i stil med det Pär Thörn brukar roa sig och sina polare med, skulle jag åtminstone kunna se ett syfte. Här finner jag ingen idé. För mig förstärker det inte något hon vill ha sagt, det baserar sig inte på en underliggande abstrakt princip som, när man upptäckt den, kan bilda en kontext som lyfter fram något annat.

Ett hackigt medium, måhända, men det mediet hasplar ur sig är… ointressant. Visst, där finns också rytmik och ljudarbete, det hackar inte endast, men musiken i verket samspelar inte med vad som sägs, tyvärr.

Faktum är att jag tvingas, mot min vilja att kategorisera, beteckna detta som ett synerligen misslyckat språkmaterialistiskt verk.

Om jag ska vara vänlig, kan jag medge att vissa språkmaterialistiska verk, som utkommit under den tioårsperiod denna strömning dominerat, har lyckats med något, med att gestalta en aspekt av livet som kanske tidigare varit dold, en aspekt dold i själva språket, hur vi använder ord, meningar hur vi bygger betydelser etc. men okej, det fattar vi snabbt och när vi sedan läst EN bra sådan diktsamling är alla andra onödiga, nästan. (Nu raljerar jag, okej?)

Men vad är då detta? Om inte för sent, för gjort och för dåligt? I mina ögon finns väldigt få poetiska kvaliteter i Hallströms diktsamling – jag menar, även då hon använder bilder (denna förhatliga metod enligt poesinomenklaturan) är det häpnadsväckande slarvigt, som om hon använt första bästa bild – och jag kan inte undkomma känslan av att hon lagt ner ytterst lite tid och energi på att sammanställa den, att hon skrivit den mer eller mindre i ett svep och sedan fått ge ut den baserat på att hon redan är etablerad och att hennes förläggare är blind i sin tilltro till hennes poetiska potential. bror mor dotter reqviem öppnat inga nya salar i mig, får mig inte att se världen på ett nytt vis.

Så, den är inget vidare, med andra ord.

Joar Tibergs nya, Tung trafik och lilla vägen, är knappt ens värd att ödsla ord på. Faktum är att det är mer värt att läsa Aase Bergs recension än själva samlingen, som baseras på ett par tre idéer som vi har hört förr. Anti, är ett bra ord, både för att sammanfatta Tibergs samling och min känsla inför den.

Men ett par ord till då.

Intressant nog skriver han enligt samma ordstapelmetod som Hallström. Oftast ett ord på varje rad, kanske två, ibland avbrutet av ”-kampanjen”. Mycket nyord – vet inte varför. Inget av dem är något som kommer att berika det svenska språket, men det är väl inte meningen heller. Han hatar oss (ja, lite oklart vilka, därför: ”oss”) och många aspekter av den värld vi lever i, speciellt det vi får klumpa samman här (för att spara ord) och kalla det marknadskapitalistiska; han vägrar att längre använda samma språk som vi andra, eller, för att tala larssonska: han vill att vi känner piss i våra gomar när vi använder ord som: produkt, vara, projekt etc. Jaha. Kul.

Varför målade han inte sina tankar om samtidens kapitalisktisa hemskheter på ett plakat? Varför gå denna omväg? Här finner vi en ideologiskt intresserad man som blivit bakbunden av att vara poet, tyvärr. Ut på gatorna med dig, Joar Tiberg! Och demonstrera, eller GÖR NÅGOT; din diktsamling är nog det som MINST kan förändra det som du vänder dig emot.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s