Svenska författare i bakvattnet

Helgen efter nyår sprang jag ner en sväng till Sturehof för att träffa ett par vänner som var på besök i vår hela och rena och snusförnuftiga provinshuvudstad. Ja, de kom såklart från den stora staden i väst, och tog med sig en aire av något lite större, lite öppnare, lite skitigare och lite friare.

Snart hade vi hamnat i en lägenhet på Östermalm, och där, vid en improviserad ostbricka, hamnade jag i ett särdeles intressant samtal med en briljant och, som sig bör, småtokig, doktor i teoretisk filosofi från New York University med inriktning mot metafysik och medvetandet. Att tala med honom, jämfört med att ta del av den svenska intelligensians mossiga diskussioner om mänskan och det mänskliga, var som att andas flytande syre; Katharsis!

Mycket snart kom vi att diskutera modern neurovetenskap, och som jag gladdes att tala med en intellektuell humanvetare som slängde sig med namn som Sacks, Panksepp, Damasio, Ramachandran et ales, och gladlynt men allvarligt förkastade den ”franska” skolan, som ju tyvärr är en av två vägar att gå om man i Sverige överhuduvudtaget vill vara med och diskutera mänskans belägenhet i samtiden.

”Nonsens”, sa han. ”Nonsens!”. Och sen konkluderade vi att Sverige ligger i bakvattnet, inte minst när det kommer till vilka tänkare våra ”avantgardeförfattare” och kritiker refererar till, nämligen, spår ett: Benjamin, Guattari, Deleuze, Foucault, Derrida och andra schamaner. Eller, spår två: Man tittar LÅNGT bakåt och talar Aristoteles, Plato/Sokrates, Augustinus, Kant, Mill, Hume, Hegel (?) och möjligtvis lite Nietzshe. (Inget ont med spår två sett ur ett bildningsperspektiv, men det som sägs av dessa om metafysik och mänskans tänkande är mer idéhistoria än något annat och förlegat som kunskap. Bättre dock än spår ett som inte innehåller ett uns av något allt utom fraser av luft och eld.)

Men hur kan nu det komma sig?

Hur kan det komma sig att svenska intellektuella, i varje fall de som skriver och talar i offentligheten har så oerhört dålig koll på ny kunskap, dessutom kunskap som är essentiell för deras yrke, att förstå mänskan och det mänskliga?

Hur kan det komma sig att de INTE är inlästa på de revolutionerande rön om ex. medvetandet som modern hjärnforskning postulerat och är på god väg att leda i bevis de senaste tio åren? Varför nämns aldrig Damasio, Panksepp eller Sacks av våra författare och intellektuella? Varför sitter man dessutom (omedvetet) fast i en gammal felaktig freudiansk modell? eller ännu värre: har snurrat bort sig fullständigt i de snåriga franska schamanernas trumsolon?

Borde de inte intressera sig för nya rön om språkets uppkomst, om vad det vi gammalmodigt kallar drifter egentligen är och styrs, om hur vårt medvetande kommer till vara (där är man i och för sig långt ifrån någon sanning, men vissa möjligheter och teser har ställts upp) eller hur hjärnan skapar sig en världsbild, hur vänster och höger hjärnhalva skapar sig olika världsbilder som kompletterar varandra, hur hjärnan arbetar med symboler och bilder, med ljud och lukter? Minnet!

Borde de inte sätta denna kunskap i arbete och föra över den på en ny slags litteratur, en ny neurorealism?

Det finns en stor lucka här och jag antar att det blir jag som får fylla igen den, haha.

Tillägg: Det skulle då vara Johan Norberg, den gamle nyliberalen, som har någon koll på det jag talar om.

2 responses to “Svenska författare i bakvattnet

  1. Tron på det senaste… på ‘nya rön’… Allt som du nämner och ganska lättvindigt avvisar har varit ‘nya rön’ en gång i tiden… Och Johan Norberg? Jag får utgå ifrån att du är ironisk. Kanske hela inlägget var ironiskt?

    • Nej, inte ironisk men onyanserad och lite ungomdligt högmodig och aningslös… Läste igen och insåg att det framgick att jag faktiskt avfärdat mycket som jag inte alls vill avfärda. Försökte nyansera inlägget nu. Visst, alla rön har en gång varit nya, men en del blir gamla och felaktiga, andra håller längre. Det jag ville var att peka på att vi, nöstan lite i det fördolda, lärt oss väldigt mycket om hur våra hjärnor fungerar och hur vi tänker, och också varför vi handlar som vi gör i vissa situationer. Hur en känsla uppstår. Hur hjärnan interagerar med omgivningen, dvs. metafysiska spörsmål. Etc. etc. Och min frustration över att många intellektuella i Sverige mest av allt är förlamade av ett gäng franska flummare som inte tänkt en sann tanke, än mindre kan backa upp sina teser med fakta och empiri.

      Att det just är Johan Norberg som har lite koll på det jag talar om är just ironiskt.

      Har du läst något om det jag talar om? Har du läst dem jag nämner?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s