Bernur har recenserat min debutroman Fast

Där ligger man på sängen, lite dysterkvist, trött och moloken, tycker såklart lite synd om sig själv för x:te gången, hatar sig sådär avmätt och uttråkat eftersom man är led på den förbannade självömkan och dess ointressanta rundgång, undrar om man ska bli magsjuk eftersom barnets kompis mådde illa på Spårvägsmuseet och vi fick åka hem, och tänker att man nog borde bli kamrer och klippa sig en fin och ordentlig liten snedbena och köpa en robust grå kostym, lägga ner bloggen och gömma alla framtida dikter i en och annan matvarubutik, kanske klistra fast dem bakpå mjölkkartongerna, eller bara låta alla bittra blommor blomma och ge sig in i politiken med enda mål att göra livet ännu djävligare för alla fattiga kulturutövare enligt devisen om inte jag ska så ska ingen annan; men se då skedde ett litet mirakel! Om Gud hörde bön eller om han bara blev utled på den där (satans) kverulanten och hans självupptagenhet och lät något ske för att åtminstone få en kort stund av lugn på eftermiddagen den här sömniga lördagen står skrivet i himlen, men det jag dock vet är att efter femtioelva begravningar och ett bröllop där bruden rymde från altaret skrev alltså litteraturaficionadon och kritikern Björn Kohlström en balanserad och bra recension av min roman Fast.

Såhär inleder han:

Det är då en märklig bok han har skrivit, Gunnar Strandberg. Fast heter den, och lånar titeln från huvudpersonens efternamn, den världsberömda författaren, fast han heter Alexander Fasth. Att en svensk roman låter en författare agera huvudperson, bara det är märkligt, men det är ändå bara början för det här ambitiösa projektet. Till det märkliga hör också att den endast publiceras som e-bok.

Och såhär sätter han fingret på något som var essentiellt för mitt skrivande av Fast:

Fast innehåller gott om litterära referenser, motiverade av huvudpersonens syssla, visst, men det är snarare konsten som har fungerat som intertextuell källa, och i synnerhet Goyas berömda svarta målningar, där bland de fjorton stycken den lugubra ”Saturnus förtär sin son” ingår, men också ”Häxsabbat”, en målning som i tjugonde kapitlet bokstavligen kommer till liv när Alexander på Museo del Prado våldtas av figurerna därifrån, mer eller mindre. Där släpps häxkrafterna loss.

Ja, det är ett udda inslag, men inspirationen från konsten delges också på mer subtila plan, när Strandberg skriver en prosa som är liknelsetät och adjektivtjock, ibland kanske lite väl förtjust i liknelsen som sådan: ”kragen på den vita Oxfordskjortan hängde slappt som ett för stort hundhalsband runt hans veka nacke […] skammen störtade över honom som ett nät av kedjor från taket”. Ofta tycker jag ändå om liknelserna, tycker att de fyller sin funktion och fungerar för att de på något sätt verkar bearbetas i författarens (Alexanders) huvud mer än i Strandbergs. Men mest för att det är ett skrivande som imiterar målningens teknik, ett skrivande som täcker och fyller i.

Summeringen:

Det är en dyster, nerskitad stil som används, en stil som konsekvent rättar sig efter innehållet. Att man då och då stör sig på att vissa av mötena tenderar att bli för långa och för minutiösa i sina resonemang, eller att någon enstaka inkongruens slunkit med (att man i Spanien redan 1964 använde begreppet ”Peace, love and understanding” är inte troligt, då det myntades först i januari 1967), allt det må vara förlåtet. Mer imponerande då är själva anslaget, tilltron till berättelsen och den mestadels säkert hanterade stilen.

Jösses, vad stolt och glad jag blev, inte minst med tanke på att det är min första roman och att den enda som granskat den är jag! Fram med kaviarn! Och Champagnen! Och blinierna! Pirogerna! Och dansa! Alosja, dansa! Dmitrij och Ivan! Hoppla! Runt, runt, runt!

Advertisements

8 responses to “Bernur har recenserat min debutroman Fast

  1. Och förtjänade (trots att jag ännu inte har läst Fast, men jag gillar dina dikter och tror att du även kan skriva en roman).

  2. Thomas Nydahl

    Gunnar, det här glädjer mig. Vet du, jag tror att det är viktigt att bli läst och recenserad av just Bernur. Han tycks stå helt fri från alla kotterier och grupperingar. Han skriver uppriktigt och med stor insikt. Så det vill jag gratulera dig till.Och så hoppas jag att du fortsätter skriva under 2013! Var försiktig med kaviarn bara.

    • Tack, Thomas. Ja, jag är mycket glad och tacksam över att just han läste min roman och tog sig tid att skriva om den. Sedan måste jag erkänna att det var lite av en revansch, inte minst eftersom många rynkar på näsan åt en (tidigare outgiven) som är förmäten nog att ge ut sin egen litteratur eftersom de (fördomsfullt) drar slutsatsen att det inte KAN hålla måttet om förlagen sagt nej, det kan jag inte sticka under stolen med… Skön känsla.

      Visst fortsätter jag skriva! Just nu håller jag på att samla ihop de nästan tvåhundra diktskisser som jag har lagt upp här och från diverse skrivhäften, och jag hoppas kunna göra en selektion och få ihop någon slags diktsamling under året. Och en ny roman är på gång som inte verkar bli så dyster som den förra trots allt var.

      Haha, ja, det blev bara måttligt med kaviar 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s