Självrannsakan

Idag har jag ägnat mig åt att läsa igenom den poesi jag publicerat här på min blogg. Nu skriver jag det här inlägget för att finna ut vad jag tänker.

Jo, jag tänker att mitt skrivande har förändrats, ganska markant, och att jag nog levt i den falska, visserligen halvt omedvetna, föreställningen att det inte gjort det. Låt oss säga att jag färdats från en vildare, men spretigare, värld, ofta rå, aggressiv, och angränsande till ett vansinne.

Vart har färden gått? Jo, till ett idag då jag skriver tätare, behärskar hantverket bättre, inte minst finner metaforer och liknelser av mycket högre poetisk halt. Kanske har jag blivit fegare, lite mindre oborstad, och jag kan sakna det, att våga fara ut totalt ohämmad. Beror det på er, undrar jag? Att jag vet att jag har läsare? Ni är ju många gånger fler än då jag startade den här bloggen. Tro nu inte att jag skyller er för något, nej inte alls, det är mycket… (tänker) … mysigt! att ha er läsande här. Era ögon är som varma händer.

Ibland tänkte jag, idag när jag läste, tänker jag nu, att kvalitén var lite skakig här och var. Helt klart är att jag hanterar bildspråk bättre än rytm. Skulle jag vara krass skulle jag själv kalla min poesi tankar i bild. Eller, nej, så torrt och tråkigt är det inte rakt igenom, men ändå.

Dock vet jag mycket väl att det inte går att driva en enmansblogg och bara lägga upp helt färdiga poem. Då skulle det bli väldigt få inlägg och ni, vi alla, skulle tröttna. Dessutom gillar jag ju att skriva snabbt, fritt, på känn och inte ta upp arbetet med en dikt dagen därpå, och dagen som följer på den.

Tillfällighetsdiktning (och här ser jag mina livsbittra belackare skrika: Precis! Precis!), ja, men inte som det brukade se ut i dagspressen förr i tiden då det oftast handlade om vers och om något aktuellt ämne. Mina dikter handlar alltid om vad det innebär att vara mänska, vår existens här och nu, filtrerade igenom mig, som jag är i just det tillstånd då jag skriver. Kalla det vad ni vill. Personligen anser jag att genrér och ismer är fullständigt ointressant och något för nekrologer. Hursomhelst är det ganska logiskt att detta sker i en blogg, som ju är en slags dagbok.

Om jag tordes lova något, skulle jag lova att jag skulle skriva mer bunden vers, men oss emellan så lockar det föga. Men jag känner att jag mer vill komma tillbaka till en blogg där dikterna väger tyngre än de rena journalinläggen eller dagskommentarerna. Just idag skäms jag över mina två inlägg om bråket mellan Li Li och Göran Malmqvist; det borde mig vara ovärdigt att springa med skvaller och jag lovar att hålla mig för god för det i framtiden. Bloggen känns alltid besudlad just efter att jag gjort något sånt och jag brukar alltid tänka att jag ska rena den med poesi. Kanske gör jag det senare ikväll, eller så lägger jag upp en gästpoet.

Jaha, jag hade visst en del på hjärtat. Skönt att få vädra ut det.

8 responses to “Självrannsakan

  1. Jag tycker inte att du har anledning att idka självrannsakan. Även om jag inte kommenterar så ofta läser jag och uppskattar din blogg desto mer.

    • Tack, fina du!

      Kom mest bara att reflektera lite över det jag har skrivit här på bloggen, då jag började gå igenom alla dikter och skisser. Syftet var egentligen något annat än just rannsakan, mer att få en känsla för om jag eventuellt skulle kunna samla ihop och gallra ut ett utkast till en diktsamling. Men sen när jag satt där och läste, kunde jag inte hindra mig från att börja analysera…

  2. Jag blev också mer hämmad då jag insåg att jag hade läsare, men det var jäkligt länge sen. Likaså mår jag alltid lite illa efteråt då jag kommenterat fåniga debatter eller fejder i pressen.
    Och framför allt, något jag numera vet (eller tror mig veta), en blogg är liksom inte en skönlitterär text mellan pärmar eller på skärm, en blogg förknippas mycket mer med skribenten själv. Även om jag låtsas vara någon annan då jag skriver så är det liksom ingen som köper det. Där ligger begränsningen tycker jag.
    Bloggandet har för mig utvecklats till en sorts umgänge mer, det finns en liten grupp som ibland får nya tillskott. Man diskuterar i någon mån (världs)händelserna med några vars åsikter man uppskattar.

    • Ja, en blogg förknippas mycket med personen, det tror jag också, eller börjar inse om inte annat. Vad gäller det där med hämningarna så är det nog en ”kris” som alla som skriver för läsare går igenom, förr eller senare, oavsett om det handlar om en blogg eller om man romandebuterar. Min slutsats, idag, är det på det stora hela är mest positivt; du tvingas skärpa dig och det där med att känna sig lite hämmad får man helt sonika arbeta bort; man får bli professionell, helt enkelt.

      Bloggumgänget (det vi gör nu!) uppskattar jag också mycket och skulle inte vilja vara förutan : )

  3. Hej Gunnar; hoppas du inte uppfattade min kommentar igår om de tre stridande akademitupparna som någon sorts överjags-moral. Jag sa i stort sett bara att jag hade missat det. Och att det var likaså gott. Men jag hamnar ju själv ofta i nyfikenhetens grunda vatten – eller vedergällningarnas dåliga karma. Just därför tog jag till ex. bort ett inlägg på Argus igår; som var väldigt tydligt riktat till vissa personer. Kändes bara som om jag inte ville ha den svansen släpande efter mig. (Man mår lite illa som Karin skrev).

    Jag tycker bloggen kan vara lättsam och social och seriös om vartannat. Och du vet ju att jag alltid gillar att läsa vad du skriver.
    Kan dock vara bra att tänka i de banor du nu gör om din poesi.

    • Gabi, inte alls! Precis, man rycks med och blir nyfiken… och nu blir jag nyfiken på vad du lagt ut på Argus (för det har jag missat)! Ja, visst mår man illa. Man får besinna sig, ibland. (Dock var det här med Malmqvist, Westberg och Li Li lite tokroligt, också.)

      Lättsam och seriös i en osalig blandning känns bra. Och tack för komplimangen : )

      Vad gäller poesin kommer jag att fortsätta ungefär som jag gjort, eftersom det är ett sorts ventil för mig att skriva de dikter som jag lägger upp här. Sen ska jag ta itu med att plocka ut ett gäng som är mer lovande och se om jag kan få ihop något av dem.

  4. Yttringarna om kultur i medier blir mer och mer tarvliga, även om jag fann detta meningsutbyte mellan åldrande akademiledamöter också en aning roande. Frågan är hur Aftonbladet lyckades komma åt denna privata brevväxling?

    Min blogg har också ändrat karaktär sedan jag började 2009, förut var den mer polemisk och jag lade mig i olika kulturdebatter, nu har den blivit mer av dagbok och en plats för reflexion. Inte för att jag har blivit hämmad av fler läsare, snarare att jag har intagit en distans till striderna som hela tiden utkämpas inom kulturen. Av nödvändighet förmodligen, min forskning kräver en viss distans, men också av självbevarelsedrift, det tar för mycket energi att hålla på.

    • Ja, att de kom över breven är helt obegripligt.

      Vad gäller strider och lägga sig i, så har jag gång efter annan sagt till mig själv: håll tand för tunga, och det går ganska bra nuförtiden, även om jag halkar ibland. Mycket energi tar det, samt för mig: en massa oro. Jag är för känslig för att hålla på och strida och har fått inse att jag inte själv skulle tåla de svärdshugg som jag själv kan dela ut, och det ger ju lite perspektiv…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s