En fin dag

Ja, nästan perfekt!

På den kalla morgonkvisten fann jag till min stora glädje ett oerhört medkännande och varmt mejl från en bloggvän, vilket satte tonen för resten av dagen och helt enkelt gjorde den lite ljusare och lite lättare.

När vi väl kom fram till dagis, efter att ha iakttagit en ekorre bråka med ett gäng skator om den utlagda fågelmaten, var det full fart i lilla pulkabacken och pojken slängde sig in i leken. Den kvardröjande kören av barnskratt drev bort de sista skuggorna i mig när jag promenerade över Gärdet i det dödligt vackra rimfrostslandskapet. Som det glittrade i solskenet! Sånt gör en ju också varm om hjärtat. I Filmhusets kafé köpte jag en kopp varmt grönt te med citronsmak och skrev, hårt koncentrerad, i fyra timmar, utan att bita på det imaginära penskaftet eller titta ut genom fönstret och längta bort. Bra.

Efter lunch läste jag vidare i Rött och svart och jag måste erkänna att Stendhal börjar vinna över mig, trots hans onödigt auktoritära ton; det tar sig och nya litterära kvalitéer kommer i dagen. Här skulle jag nog ha väntat med ett omdöme tills jag läst hela romanen…

Vid två var det dags för en fika på mitt stamhak på Söder med en av mina före detta lärare, den väletablerade författaren S.F. Det var länge sedan vi sågs och vi hade mycket att tala om. Skrivandet, språket, litteraturklimatet, förlagen etc. Dessutom berättade han om bakgrunden till Madame Bovarys uppkomst.

Såhär gick det till (på en höft).

Flaubert hade skrivit en omfattande sak om den helige Antonius, ökeneremiten, och härbärgerade några vänner i sin mors hus i Rouen i två dagar under det att han läste hela boken för dem.

När han la ner boken, tagen och vit i ansiktet efter två dagars konstant högläsande, sa hans vänner ungefär såhär: – käre Gustave, det är ingen som är intreserad av att läsa sån där romantisk smörja, du kan lika gärna slänga hela manuset i brasan därborta! Nej, det du ska göra är att leta upp något mycket trivial vardagshändelse, varför inte från tidningen, och skriva om den, rakt upp och ner och utan krusiduller.

Vilket han gjorde. Och som han gjorde det! Med en helt ny metod. Men att helt släcka den romantiska elden klarade han inte, för den brinner ju än under varje sida i Madame Bovary och lyser upp hela verket…

(Den där boken om den helige Antonius eldade han inte upp. Det blev det verk han arbetade med under en stor del av sitt liv.)

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s