Kvällsdikt

Ett tag, en liten stund,
glömde jag att ni andra
fanns.

Som snön utanför i gatlyktans sken;
att vara mänska ett.

Min son håller fram handen
framför mig,
öppnar den,
slutar den och frågar mig:

Vem bestämmer över min hand,
egentligen?

Kanske snön som får den att frysa,
svarar jag.

Då skrattar han
och det
gör mig lycklig.