Smärtan och konsten

Är bara smärtan min konsts enda råämne?
Kan det vara så att jag söker smärtan?
Att det måste göra så ont att alla mina (många) hämningar inte förmår hindra mig från att söka den lindring som kommer ur det helt och fullt sanna och hämningslösa skapandet?
Hade Nietzsche rätt, blev konsten ett substitut för religion för en del av oss?
Är pennan också min spade?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s