Om skrivandet

Men på detta sätt stötte vi på vissa svårigheter i vår samlevnad, i våra samtal, särskilt när mitt arbete, men framför allt mitt arbetes förväntade resultat fördes på tal, skrivandet som litteratur, den för mig främmande, likgiltiga och ytterst ointressanta frågan om att behaga eller inte behaga, frågan om mitt arbetes mening, frågor som till slut mestadels mynnade i den skändliga, smutsiga, hånfulla och förnedrande frågan om framgång eller misslyckande.

Imre Kertéz, ur Kaddish för ett ofött barn.

Hur ofta har jag inte känt av en omgivning som ser på mig med löje i blicken och dömer mig som en misslyckad författare eftersom jag inte har blivit utgiven? Om jag i sociala situationer som ex. fester eller på middagar klämmer ur mig att jag skriver kommer frågan blixtsnabbt: publicerad? Nej – . Sedan är jag en förlorare och man vänder sig bort, till någon annan, mer lyckad.

Utgiven på ett namnkunnigt förlag, det är alltings måttstock.

Och en misslyckad poet, vad är då det, om inte fullständigt patetiskt? Ett skämt att samlas kring… Nej, bara den främsta poeten får vara poet i Sverige, men knappt. Alla andra borde sättas i tvångsarbete och göra något nyttigt.

Ibland fastnar jag i den där vanföreställningen om framgång och misslyckande och den enda räddningen är då att skriva, arbeta hårdare.

Annonser

6 responses to “Om skrivandet

  1. Jag önskar du kunde låna mina glasögon en liten stund och se världen med mina ögon. Då skulle du se att de inte hånar dig. Du har gjort det de flesta inte klarar. Du har skrivit klart en hel bok. De flesta bara pratar om boken de ska skriva. Några få börjar. Ytterst få slutför. Var stolt!

  2. Just det, var stolt! Var stolt också därför att du gör det här själv, och att du – liksom jag – inte gjort dig beroende av några ryggdunkande kollektiv till höger eller vänster, eller några tidskriftskotterier, eller – ännu mindre – gjort några blowjobs, för att komma in i de stora husen. (Inte alls så ovanligt om ni tror, mina vänner!)

    Tittar man på redaktioner i Tidnings-och-radio-världen ser man – precis som Marianne LIndberg de Geer (halvt självironiskt) gjorde med konsten; hur stor procent av de i radio och på tidningar sittande som är antingen ingifta med eller barn till någon annan där. Oftast relativt obegåvade (fadda skribenter, eller med tråkiga röster) men med rätt nätverk.

    Sånt där gjorde aldrig min pappa för mig; men numera står de halvmäktiga i kö för att sparka in sina ungar åt rätt håll.
    Var stolt – för vi går själva.

    Apropå ngt helt annat: Din bild ovan. Den handlar ju också om missbruken i maktens kanaler. Såg Milos Formans film om Goya på TV igår. Den var inte jättebra, men gav den fruktansvärda politiska bakgrunden, samt en fin, målerisk bildsättning.
    Då fick jag lust att strunta i littteraturen ett tag och begrava mig i en bok om Goya, eller – en nästan ny upptäckt – Nicolas de Stael.

    • Både du och Anna har rätt, och är fasligt fina och snälla : )

      Vi vandrar fria med raka ryggar, och visst, det ska man nog vara stolt över.

      Apropå Goya: absolut! Han kritiserade (katolska) kyrkan i många målningar, och, med Werner Hofmanns ord, skapade en anti-kyrka fylld med häxor (prästerna) och bocken (avguden, eller just anti-krist.) (Detta ämne har jag studerat noggrannt när jag skrev Fast.) Så ett Goya-boktips kan vara Werner Hofmanns Goya: To Every Story There Belongs Another.

  3. Bra. Tack för rekommendationen. Märkte nyss att stadsbiblioteket knappt hade något rejält om de Stael. Det blir väl konstbiblioteket som får bidra här, med båda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s