Alla helgons dag

Igår besökte vi familjegraven i Bromma, som vi gör alla år. Vi hotas dock inte av vräkning (som DN skrivit om här i dagarna) trots att det är en gammal gravrätt. Graven vårdas och jag misstänker att min far är lika nitisk med att betala den här avgiften i tid som alla sina andra skulder.

Graven står precis invid den mycket gamla rundkyrkan med sina äldsta delar från slutet av elvahundratalet och är vacker med sin stora bronsängel på framsidan av gravstenen. Det är min farmors fars familjegrav och min farmor och farfar ligger också där. Min farmors far var en plåtslagare som föddes på en gård i Västergötland. Som ung man flyttade han till Stockholm och byggde upp ett framgångsrikt plåtslageri på Kungsholmen.

Det är en fin tradition och det är vi inte ensamma om att tycka, för kyrkogården är full med folk och det råder ett milt slags parkeringskaos. Milt, ja; alla verkar vara fyllda av något slags modern variant av pietet som de bär lite förvånade över sig själva. Kyrkorummet verkar även i dessa dagar påverka den mest hårdhudade säljchefen; inför det religiösa och traditionen fumlar han och får stora ögon och för sig lite mer ödmjukt. Den välbärgade svenska medelklassen minns sina döda, och kanske finns där ett andligt underskott som man inte riktigt vet hur man ska balansera, för att tala den ekonomiska som är deras främsta språk.

Min son som är fem och ett halvt får tända ljusen och sen får han låna farfars pannlampa och springer runt och bländar folk med det starka ljuset trots förmaningar från mig. Sen leker han kurragömma bland gravarna med farmor. Men inne i kyrkan sitter han still så länge att jag blir förvånad. Vi tittar på Albert målares fresker, som är lite grova och platta, och jag berättar om Passionen och inflikar lite här och var: ”de som trodde på honom” för att balansera upp det hela med ett sekulärt perspektiv. Vi talar om tro och icke-tro och lyssnar på orgelmusiken och jag tänker en stund till på min älskade farmor som jag saknar. Jag älskar henne djupt. Hon fanns alltid för mig och tyckte om att ha mig nära, som barn ofta i famnen, och jag minns hur hon strök mig kärleksfullt över håret.

Numreringen här på blogginläggen försvinner för ett tag. Poesin verkar ha tagit semester och i ärlighetens namn blev jag stressad av att räkna. Kanske kommer jag skriva mer vardagsbetraktelser. Jag vet inte.

7 responses to “Alla helgons dag

  1. Det var en fin vardagsbetraktelse. Jag uppskattar också din poesi, räknad eller ej.

    • Tack, Anna, det värmer att höra. Poesin rinner nog till vad det lider. Hur har det gått med din avhandling? Är du igenom?

      • Det är en långsam historia det där, men nu börjar det närma sig avslut. Avhandlingsskrivande är mer av knyppling än inspirerat flöde. Men någon gång i februari-mars blir det disputation.

      • Förstår att det är ett tufft arbete att dra det i mål… Tänkte faktiskt på dig häromdagen när jag satt på Konstbiblioteket på Skeppsholmen. Himla fint är det och lugnt. De gånger jag varit där har jag mest suttit ensam. När jag skriver mina romaner brukar jag utgå ifrån eller varje fall delvis inspireras av konst. Min första roman Fast kunde inte kommit till utan Goyas Svarta målningar. Nu studerar jag Bacon, Velasquez och Claude. Helt tagen av Claude.

  2. Exakta fina iakttagelser …”alla verkar vara fyllda av något slags modern variant av pietet som de bär lite förvånade över sig själva”.

    Tycker mycket om ditt sätt här, med pojken och allt. Visste inte att det också fanns en gammal kyrka där ute i Bromma. Med Albertus Pictor?

    Idag går jag på Brahms Requiem. Det får gälla för alla, älskade, levande och döda.

    • Tack, Gabi : )

      Jo, den är bland de åtta-tio äldsta i landet, och ja, Albertus Pictor. Men dekorationen blev övermålad (någon gång) och har blivit restaurerad, vilket tyvärr syns på färgerna som är daskiga och liksom suddiga.

      Ah, just det! Requiemernas tid på året. Där är jag enkel i min smak och gillar Mozarts. Faures och Durufles dito har jag, men jag har aldrig lyssnat på Brahms. Är hans fin?

  3. Bland de åtta,tio äldsta var nog också Kaga kyrka, där jag gifte mig en gång. Troligen 1100-tal och med kalkmålningar. Dock inte Pictor. Ska åka ut och titta på Bromma kyrka.

    Brahms var fint, underbart. Men samtidigt är han lite märklig, lite hämmad kanske, så att när det verkligen drar på får man vara vaken, annars travar det lite, tycker jag. Du kan läsa mer på min blogg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s