586. Några tankar

Ja, alltså, om ödeslösheten skriver ju Kertéz mästerligt, det är ju hans stora ämne. Grejen, som jag tror att han missar (eller gör han?) är att ödeslösheten lik förbannat kan ses som ett öde, om dock ohyggligt. (Kertéz brottades ju med gestaltningen av Förintelsen, och med tragedins omöjlighet, och därmed ödeslösheten.) Att ta ifrån mänskan sin rätt att ha ett öde (uppleva det som att ha ett öde), delvis innefattandes vår tragiska potential, det är något av det hemskaste man kan göra.

Det här är samtida, väldigt samtida, fast på en annan skala. Den funktionella mänskan och dess världsordning har i många avseenden segrat, och då ses exempelvis sådan poesi jag sysslar med som högst suspekt.

Annonser

6 responses to “586. Några tankar

  1. Bra. Jag tänkte på det – ungefär – när jag läste Brodsky häromdagen (Historien som nedan skall berättas) – dikter – fulla av innehåll. Han har så oerhört mycket att berätta att han omöjligt kan tänkas fram som ödeslös, än mindre som en elitistisk småpoet med meddelelse (-berörings-) skräck och lego-bit-skrift.

    • Nej, det är ju s.a.s. ödets ironi att den framtidsdödande totalitarism formade såna livsöden som Brodskys och Kertéz. Tittar man på deras liv, utifrån framstår de just som öden, kanske mer än liv som vi är vana vid från vår utsiktspunkt.

    • ”elitistisk småpoet med meddelelse (-berörings-) skräck och lego-bit-skrift.”

      Haha, ja, de känner vi ju till… Men nu håller en del av dem på och vränger grisaskinnet ut och in; de vill bli folkliga. Det är nästan för sött. Bästa ex.: Aaase Berg.

  2. Aha. Här hänger vi inte med i svängarna ; )

    • Äsch, det blev lite knögligt och fel.

      Först och främst glömde jag att skriva vanliga liv. Brodskys och Kertéz liv är/var liksom mer livsöden än nio till fem och rasta hunden. (Såklart inte för dem, men för oss betraktare.)

      Det jag menade var att totalitarismen liksom berövade de möjligheten att ens ha (kunna uppleva) ett öde överhuvudtaget, att, med Kertéz ord (ungefär, skriver ur huvudet nu): fritt kunna välja en stjärna att nå, visserligen medveten om att man aldrig kommer att nå den.

      Men, och här kommer ”ironin” (dåligt ordval, inser jag), ur denna erfarenhet, att berövas detta (under en tid), föddes paradoxalt nog ”stora” öden.

      Ungefär så.

  3. Ja, som med Miloz, som ändå – efter allt omvävande – är den som kan skriva om en vardaglig stund i trädgården som ingen annan ; ”En dag så fylld av lycka…”,
    tror jag rentav han börjar en av sina dikter med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s