586. Onsdagsbön

Om jag ändå kunde fly
den skönaste av ändlöst öppna vidder.

Där blå ljung och rött gräs bränner mina fotsulor och ben
åt vilket håll jag än går.

Där stjärnhimlen överaskar mig lika lite
som orden i mina redan skrivna dikter.

Andetag, åh, andetag!

Om ni ändå inte mättade luften
med ödets heta våta ånga.

Svara!

Varför blev vi rymdens avbild;
storslagna men outhärdligt tomma,
stumma, kalla?

Kom, snälla…

Hugg ur den här murkna ledan
innan jag ödeläggs.

(Ni gör er själva en otjänst om ni inte lyssnar.)

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s