602. Om Lars Vilks begränsade förstånd

Jag stör mig på Lars Vilks. Inte minst vad gäller de senaste turerna kring SION. Mest stör jag mig på honom för att han är så mycket dummare än vad han tror.

Därför skriver jag detta.

Vad är världen för Lars Vilks? Vad är verklighet? Med stöd av Iain McGilchrists The master and his emissary skulle jag vilja hävda att Vilks uppfattar världen obalanserat, med bias åt den metod som modern neurologi visat att den vänstra hjärnhalvan använder (bla. verifierat genom patienter som fått en stroke i höger hjärnhalva), som vore han en postmodern Descartes.

Världen blir alltså endast representation, inte närvarande i sig, för honom. Den riktiga världen finns således någon annanstans, nämligen som en abstraktion i Vilks hjärna, symboler och klasser vilka han kan manipulera. Verkligheten är ersatt av ”Verkligheten”.

Här är ett talande exempel, ett citat från en artikel av Vilks i Aftonbladet:

”Mitt konstprojekt omfattar en brokig samling av händelser och processer som har ägt rum sedan 2007. Alltifrån mordhot och mordförsök till affekterade och ibland mer modererade debattörer. Bojkotter och äggkastning mot mina framträdanden tillhör också rekvisitan. ”

Mänskliga händelser blir alltså ren abstraktion, ett skuggspel, ett konstprojekt. Vad återstår då av verkligheten, och vad blir dess beskaffenhet?

Problemet för Vilks är, vilket han ännu inte insett (eller visat sig inse), att alla händelser som han räknar som en del i sitt konstprojekt, bara blir ”händelser” i hans sätt att frambringa världen, och därmed självrefererande och fullständigt inkapslade. Dvs. dömda att inte generera en endaste ny erfarenhet av hur världen trots allt är beskaffad.

Därmed är det inte konstigt att han också skriver:

”Jag kan inte säga att händelserna har förändrat min uppfattning om islam och muslimer.” Intressant nog lägger han till: ”men jag har lärt mig en del?” Exakt vad, skulle jag vilja veta.

13 responses to “602. Om Lars Vilks begränsade förstånd

  1. Uppriktiga själ!
    Det där med vänsterhjärnhalvans primat är inte oviktigt. Och på ngt sätt en genväg till varför han känns så overklig, mannen.
    Jag ska försöka undvika att psykologisera om de åttiofem minuterna i rampljuset däremot, för den här gången.
    Och så tycker jag Nimis är ett intressant projekt; men det har ju inget med The Late Mr Vilks, att göra. Det är skillnad på poetiskt nördigt och absolutistiskt relativistiskt nördigt.

  2. Det är lätt att störa sig på Vilks. Det är liksom det som utgör bränslet i hans konstnärskap, att folk stör sig. Genom hela hans karriär – jag har intervjuat honom och skrivit artiklar – är detta en röd tråd; kronofogdar och skattmasar blir högröda i ansiktet av indignation, och han vinner på att vänta ut motståndaren och ta det lugnt. Han har distans medan andra går upp i brygga. Han var en skicklig schackspelare som ung och vann på passivt spel. Som konstnärlig metod är det effektivt, men mänskligt är det förstås förkastligt, om han skulle bete sig så i vänskap och kärlek kan det med lätthet kallas ett manipulativt beteende.

    • Som jag ser på saken försöker han numera applicera sin konstnärliga metod på livet självt, och då blir det oförståndigt.

    • Förresten, jag anser att det är förkastligt som konstnärlig metod, också. Konsten är inte större än livet. Konsten är en del av livet. Livet är inget spel. Konsten är heller inte ett spel, en abstraktion först och främst. Postmodern sörja, kallar jag det hela.

    • En så kallad schizoid profil. Mycket användbar. I affärer, intellektuell rotation, krig, rymdfärder, polarexpeditioner, Ubåts-navigation – och annat som kräver totalt bortkopplade känslor. Kort sagt; en nyttig idiot. Ursäkta att jag tröttnar fullständigt och for ever.

      • Japp. Vilks påminner om många gubbs jag stött på i näringslivets övre regioner. Nu har jag också, äntligen, tröttnat. Inte ett ord till om detta nu från mig, promise.

  3. Jag förstår precis vad du menar. Du känner säkert till mina duster med honom, men samtidigt vet jag att hans konstnärskap är på riktigt. Och dessutom i allra högsta grad verkligt, inte minst för honom själv i form av ständigt livvaktsskydd. Allas vårt älskade Nimis, som idag är ett folkligt utflyktsmål, var under loppet av 10-20 år en rättsak, där hans konstnärliga strategi inte var långt mer annorlunda än i rondellhundsprojektet. Han vann i längden och fick rätt i högsta domstol. Jag befara att framtiden även kommer att ge rondellhunden rätt.

  4. Framtiden kommer att ge alla hundar rätt : )

  5. Susanne Tupy

    För alla dem, som spelar i det verkliga spelet, verklighetens spel – för respekt och rättvisa, för nyanser, för hegemoniers upphörande, för den ömsesidiga blicken, för blickar som möts, för tillvaro som är liv, för liv som är lika i oss alla, för alla hundar – är Lars Vilks liten. Sannolikt finns han inte. Möjligen som en liten hund. Må framtiden tillhöra alla hundar. Låt alla hundar blomma!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s