613. Besviken på: Bübins unge

Jaha, så har jag då läst något av Mare Kandre. Det var lite oundvikligt. Bübins unge blev det först, mest en slump. Fick fatt på den, Xavier och Bestiarium på svaf.se.

På det stora hela är jag besviken. Språket, som säkert var nytt på åttiotalet, känns bara daterat och sönderskrivet av horder av unga efterföljare.

Det är ett språk som vill vara något som inget annat är, därför att alla andra källor till värde är utrotade än just hoppet om det. Det försöker för mycket; det sträcker och tänjer och spjärnar. Men jag blir inte övertygad, alls. Det ljuger, det är en efterhandskonstruktion. Det är inte flickan som äger det språket, det är författaren.

Och om vi liknar språket vid en person: Vilka grandiosa självhatare känner inte till det enda som tröstar dem, att kanske kanske kunna vara ett unikum? Att, i mörkret, åtminstone få ha det? Samtidigt, baksidan på den bländande månen är det som gröper ur en.

Självhat. Går det att nämna Bübins unge utan att skriva det ordet? Uppenbarligen. Övergången mellan flickebarn och kvinna, sammanfattar de flesta kritiker. Men övergång från vilken flicka till vilken kvinna? Knappast är texten ett försök att ringa in något allmängiltigt. Knappast rör det sig om ett således vanligt jag.

Om nu Ungen symboliserar flickebarnet, stadiet som ska lämnas, måste vi inte då fråga oss: Varför måste det dö? Är det inte en oerhörd akt av självdestruktivitet att känna det som sant att barnet i en måste mördas; stängas in, svältas ut, slås ihjäl, för att ens vuxna jag ska kunna födas?

Detta självhatande jag, som är fullständigt uppslukat av sig själv, av att notera och beskriva sin inre värld, utan veta var hon börjar och naturen som omger henne slutar. Allt måste vara till för henne, allt handlar om henne, samtidigt som hon inte vill vara en av oss, en mänska.

Men det går inte att undkomma att vara mänska, och det vet författaren som berättar, och smärtan i den insikten pekar mot slutet.

10 responses to “613. Besviken på: Bübins unge

  1. ”Det är inte flickan som äger det språket, det är författaren” sammanfattar precis min analys som gjorde att jag la ifrân mig Aliide, Aliide halvläst. Efterkonstruktionen som ville vara flickans röst gjorde att jag precis som du skriver inte trodde pâ det. Viljan att skapa ett sprâk tröttar, och uttrâkar. I vart fall mig och i vart fall där. Sedan dess har jag inte närmat mig Kandres böcker, trots alla lovord frân lite varstans. Har tänkt att jag kanske började med fel verk. Men borde alltsâ inte heller börjat med Bübins unge.

    • Nej, inte enligt min mening. Ingen ny skön värld, snarare ett: Jaha? Inget nytt att lära där, vare sig som mänska eller författare.

      Ödets ironi är att idag skriver varenda pretentiös skrivskoleelev exakt samma prosa som Kandre i Bübins unge, och vissa gör det tom. bättre.

  2. Jag som bara läst något halvt av Kandre, känner ändå genast att det är sant det Gunnar skriver, och stringent. Ett motstånd som behövs när generations-glorian blivit för stor. Som sammanfattat i den här meningen om Språket: ”Det försöker för mycket; det sträcker och tänjer och spjärnar”, ja, det där ansträngt heroiska som sammanfaller med en säkert stor begåvning, lite för hårt stämd. Som det där barnet, flickan som måste bort, undan.

    • Ja, hon var ju endast tjugofem när hon skrev Bübins unge. Obegåvad var hon inte. Ska läsa Xavier härnäst, den skrev hon 2002 (2003?), nästan tjugo år äldre.

  3. Petra Rhodin

    Att Kandre sträcker och spjärnar och tänjer, gärna tills det brister, är något jag uppskattar när jag läser hennes böcker. Hennes vilja att skapa ett språk livar upp! Blandningen av tafatthet och beräkning, högtidlighet och sårighet. Så olika är vi läsare och tur är väl det. (Att hon fått en massa efterföljare kan ju knappast läggas henne till last).

    Något annat som jag uppskattar mycket med Kandre är hennes mörka, groteska humor, som framförallt kommer fram i böcker som Quinnan och Dr Dreuf och Djävulen och Gud. Det är nog också de två jag skulle rekommender om någon frågade mig vilka Kandre-böcker att börja med.

    Håller som bäst på och läser Hetta och vitt, och efter den står Xavier i tur.

    • Hej Petra och tack för kommentaren!

      Nej, vi är alla olika.

      Last: Inte alls. Men den syntaktiska delen av stilen känns sliten och begagnad, redan. Inte hennes fel. Kanske blir perspektivet ett annat i framtiden, om hennes verk överlever. Vad gäller den lyriska delen av stilen, med dess synestesier och själsliga bilder, passar den inte riktigt in, tycker jag. Inte ens en poet tänker/talar på det sättet dygnet runt. Är flickan tokig? Ja, kanske. Men det är inget fel på hennes logik, och hon använder ord som hon, med tanke på ålder och miljö, inte borde känna till. Det är svårt att skriva lyrisk prosa, speciellt i jag-form.

      Humorn har jag haft flera som påpekat som något de uppskattat mycket, men den finns inte riktigt i Bübins unge. Jag ska läsa både Xavier och Bestiarium, så helt har jag inte givit upp henne.

  4. Petra Rhodin

    Nej, humorn hittar man inte i Bübinbs unge, knappt i någon av hennes första böcker, den kommer in senare i författarskapet, i vissa av böckerna. Finns inte mycket av i Bestiarium heller för den delen. För att få syn på humorn är det säkraste kortet Quinnan och Dr Dreuf, följt av Djavulen och Gud. Fast humor är ju inte alltid ett väldefinierat begrepp…

    Jag läste inte Bübins unge som någon realistisk roman, snarare som en mardrömssaga, och då är det inte frågor som det realistiska i flickans ordförråd som kommer i förgrunden. Att ingen mänska talar på det sättet håller jag naturligtvis med om, och det är en anledning till att läsa litteratur: att språket där kan används på ett annat sätt än i vardagen.

    De lyriska inslagen i Bübins unge tyckte jag mycket om, att de fick finnas där i den misär, hetta och töckninghet flickan lever i. Att använda ett moget språk för att beskriva barndomsupplevelser är kännetecknande för Kandre, så om man inte gillar det är det nog lönlöst att läsa de böckerna. Hennes kombination av ett moget och uttrycksfullt språk och barnets perspektiv – vad gäller Bübins unge tänker jag då främst på vad flickan lägger vikt vid: hennes brist på översikt och empati, hennes upptagenhet vid trivialiteter och närmast glatta utrop vid upptäckter av detaljer som inte bidrar till att hjälpa henne att hantera sin bedrövliga belägenhet, att hon låter sin vrede gå ut över barnet och inte de vuxna som övergivit henne, etcetera- ger perspektiv och djup åt barndomsbeskrivningarna, upplever jag det som.

    Det är så roligt att du läser Kandre Gunnar! Det är så intressant att diskutera hennes böcker och här omkring har inte en kotte läst något av henne.

    • Det jag mest vände mig emot är att jag finner jaget för uppenbart konstruerat, att fiktionen brister där för mig. Realism kräver jag inte, det är inte det jag menar, utan trovärdighet inom ramen för den värld författaren spänt ut. Och att världen, hur orealistisk den än må vara, gestaltas så att jag upplever den som sann.

      Och visst, det handlar också om disposition och inre vätskebalans; det är bara att gratulera dig att du ser något som går mig förbi!

      Men den blandform hon valt är vansklig; ett laddat poetiskt språk är inte helt enkelt att tämja inom ramen för ett narrativ. Och jaget som ett poetiskt väsen, det kräver en hel del. Sen vill jag hänvisa till det jag skrev ovan om att vilja vara annorlunda, sökandet efter ett icke-mänskligt (eller mer än mänskligt). Kanske låser det mig, blir ett störande moment.

      Dock: minns andra som försökt och misslyckats oändligt mer med liknande legeringar, ex. Johannes Anyuru i sin romandebut Skulle jag dö under andra himlar, och Anyuru högaktar jag annars, som poet. En som jag tycker lyckades var Faulkner i The sound and the Fury. Språket han använder för att gestalta den utvecklingsstörde Benjy är mästerligt.

      Ja, kul att diskutera med dig med! Låt oss jämföra anteckningar efter Xavier. Den tror jag mer om, faktiskt att den kan vara lysande givet bläddring och något jag läst om den.

  5. I stort ligger min läsning av Bestiarium närmre Petras – jag uppskattade den som ett försök att skriva en stämning, en själsstämning kanske. Men jag blev också en aning besviken på den, efter att först ha läst Deliria och Bestiarium som jag båda uppskattade mycket och dessutom hört att Bübins unge enligt många är hennes främsta verk. För precis som du säger är det här med språkets nydaning rätt uttjatat, och det hon gör i Bübins unge har gjorts så många gånger nu, görs fortfarande och som sagt, ibland bättre. Men kanske är det då Kandres axlar som man sitter på, och när tiden har gått ytterligare finns det väl stor chans att hon kommer ges credd för det, att hon möjliggjorde nästa generations litteratur.
    Det är i alla fall rätt skönt att läsa någon som är ärligt kritisk mot Kandre nu, för sedan jag började sätta mig in lite i hennes författarskap i våras har jag bara läst/hört entusiastiska superlativer överallt omkring mig. Och det är ju uttröttande i längden. Är man omtyckt av alla för allt är ju något fel.
    Men bra att du inte blev avskräckt heller, hennes författarskap är ju väldigt, nästan extremt, diverst. Bestiarium rekommenderar jag nästan som en underhållningsroman för halvlata sommardagar. Själv kunde jag inte slita mig ifrån den.

    • Hej Sofia och tack för din kommentar! Ledsen för mitt sena svar… Har legat lågt ett tag här.

      Ja, det är lite ”Själen i bild” (eller snarare: i ord) över den, och möjligtvis var det något nydanade att använda ett sådant bildspråk för prosa när den kom. Ur den aspekten sitter även Kandre på ganska mångas axlar, men sen finns det något annat säreget med språkets syntax också i Bübins unge, som kanske inte var så gjort, då.

      När jag läst klart Andningsgunga (helt golvad av den, liksom jag var av Hjärtdjur) ska jag ta mig an Bestiarium.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s