615. Stig Larsson och jag liknar dikten vid en björk

Jaha, Stig Larson och jag bekänner oss till samma syn på dikten. Lustig slump att båda liknar dikten vid just en björk.

Såhär skriver SL i Expressen häromdagen:

”Poesi är inte någon form av konstig sudoku. En dikt är att jämföra med något organiskt. Det är som att den har ett eget liv. Den finns till som en björk.”

Såhär skrev jag i februari:

”Själv är jag speciellt förtjust i tanken på att en dikt kan vara likt ett ting, lite som ett träd, som kan sättas i rörelse och fås att ljuda av vinden, eller av att fällas med en motorsåg. Hur trädet ser ut varierar; det är beroende på när man tittar på det, precis som det kan vara med en dikt. (Men är ett träd ett ting? Ja, ett levande ting. Är det inte hemskt att tänka så? Nej, det behöver det inte vara. Mänskan är också ett levande, föränderligt, ting, olikt alla andra ting, och omöjligt att beskriva utan att förminska det eller beskära det. Att till exempel försöka förstå mänskohjärnan genom att ta till metaforer, som ”maskin” eller ”dator” eller ”nätverk” är dömt att aldrig avslöja hela sanningen, eftersom det som konstruerat de metaforerna är hjärnan självt.)

Du kan ta på dikten; hur känns den? Kanske röra dig i eller på den. Vad framkallar det i dig? Är det meningslöst att stryka handen över en björkstam? Eller att se hur skuggorna faller under dess krona? I sig betyder det inget, men i oss skapas betydelser. Men det hela omöjliggör inte betydelse. Trädtoppen är död. Varför då? Någon har målat stenen blå. I den ihåliga stubben ligger en kvarglömd leksaksbil.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s