617. Ett garn av floder

Dagens sista puls;
björken rister
och fäller sina ögonlock.

För nu kommer natten, min vän,
evigt ny och helig
för den sin hand över oss.

Och helig och ny
öppnar jag mig som en bok
inför det stora mörka ögat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s