618. Vi står

I natten, den röda vätskan
forsar fram i tunna strålar.

Stammarna flyter och rullar,
i svallvågorna.

Och där någonstans står vi,
känner sakernas sträva textur,
den kalla tyngden.

Ett fast grepp,
och essensen smulas sönder;
sandkoka, ingen sten.

Hallelujah.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s