620. En sprucken lerstig

I den här förlorade tiden går jag med hjärtat som en lykta i handen
längs stigen vid kanalen.

Så kort och ljuv är tiden att smärtan över att förlora den springer före
precis som mitt hjärta måste göra för att kunna visa vägen.

Fördömd kommer jag alltid ett slag försent, är ett slag ifrån
lyckan. Som fåglar flyger den iväg när jag går emot den.

Vad ska ni med mig till? Varför visar ni mig skönheten så ofta
när ni ser att jag spricker något varje gång solen sjunker?

Annonser

2 responses to “620. En sprucken lerstig

  1. Dostojevskij-iish, igen. Tycker om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s