636. Tiden är jag

Hur vi ordnar massorna, formar
det livlösa och sörjer, när livet
motståndslöst och vackert
likt en aprikosglittrande kvällsdyning
sköljer över våra strävanden.

Vem kan se på hopsamlingarna av ljus,
på de raka strecken som vi målat,
på högarna av sten vi staplat,
på hur vi flödar om varandra,
likt lekande strömfåror, var en i sitt,
utan att se en horisont som släcker
allt?

Går det att vara annat än ett barn,
när den enda glädjen står att finna
i känslan av att forma sanden
med händerna, och det enda njutbara
är ljudet av den annalkande vågen?

6 responses to “636. Tiden är jag

  1. Petra Rhodin

    Så vackert! och sorgligt
    det enda njutbara är ljudet av den annalkande vågen…
    Biter lite extra så här på en måndag morgon.

  2. Peter Nordström

    Fantastisk dikt! En viss vätska med samma salthalt som fostervattnet – jag yrar jag bara – försvårar läsningen ställvis, men ökar i längden siktdjupet…
    Tack!

  3. Peter Nordström

    Nej förlåt, jag uttryckte mig nog lite korkat. Menade bara att dikten steg som tårar i ögonen… som om jag kommit i beröring med det sköna, det sanna, det eviga… enkla saker, fullkomliga saker…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s