639. Inblick

I vilka rum finner vi gräsbeklädda väggar,
där våra sorger guppar som pappersbåtar
på det ankeldjupa vattnet över golvet?

Där fönstren öppnas av vinden och stängs
av tystnaden, och vi slänger oss från en död
orm till en annan, som hänger från taket?

Jag börjar tro, ja, jag tror på det som en gudom,
att det enda vi är, är det som uppstår i tomrummet
mellan två speglar.

Droppar, som glider nerför glasen, och får sorgerna
att guppa, och det som är
att tvivla över
vad det är som speglas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s