642. Vita ryggar mot jord

Vi håller handflatorna uppvända
så att vi kan känna de svala vindarna,
och tänka att det är en bild
av lyckans natur, dess flyktighet.

Vi flyter i det gröna vattnet
och undrar varför vågorna
inte tar oss dit vi längtar, och
känner oss kalla och nakna.

Ensamma och främmande här
som knappnålar,
nerstuckna
av ett barn i gräsmattan.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s